Ja, jag säger då det. Igen.

Pratade med dottern till grann damen i morse. Den vuxna dottern som bor hos mamma alltså. 

Försökte få henne att fatta att de ska sluta ge min katt mat så slutar han att vara där. 

Jag såg äcklet i hennes ansikte när hon bestämt sa att att det väl fan inte hjälper. Hon tycker väldigt väldigt illa om mej kan tilläggas. Riktigt illa. Vet inte vad jag gjort henne, men hon har tyckt så i tio år. Men har det gått så långt att hon och hennes mamma vill ha död på min katt för det? Verkar så himla långsökt. Men när jag sa till henne i morse att det inte känns bra att döda en frisk katt  bara för att de inte kan sluta ge honom mat där så fnös hon och sa att han ju inte kommer överens med deras tredje katt. Eh?

Jag blir så ledsen. Sitter här med tårar i ögonen. Vill inte avliva min katt bara för att någon tycker illa om mej.

Morr.

Så många underbara människor som ställer upp för andra, ser det bästa i andra och sprider glädje omkring sej. Jag gillar verkligen sådana människor och försöker verkligen att att vara en sådan själv, även om jag verkligen inte lyckas.

Sedan finns det andra människor, självklart, av alla de slag. Och självklart vill jag med detta komma någonvart. 

För att göra en lång historia så kort som möjligt, handlar det om en av mina katter. Han kom in i våra liv för tio år sedan, en mycket vacker katt, kolsvart med en liten vit fläck under hakan, illgula ögon. Jättemysig, gosig och snäll mot människor.

Han försvann för fem år sedan, lite så där pö om pö som gjorde att jag trodde att han var på väg att flytta. Katter som inte är rena innekatter är ju svårt att bestämma över. 

Mycket riktigt var han snart borta hela året, men kom konstigt nog hem en eller ett par gånger om året och sa hej. Tjock, välmående och blank i pälsen. 

Jag trodde att han flyttat hem till någon i området här och frågade runt, men ingen kändes vid honom. Han är ju kastrerad och ID märkt också. 

Konstigt var det och konstigare skulle det bli.

I början av detta år kom han hem igen, efter ett par år utan att "höra av sej". Och valde att stanna här. Hmmm. Nu har jag alltså hans bror kvar här, som han verkade känna igen, och vara nästan sams med. Men stackars lille Tusse, min långhåriga katt som bara är tre år och inte känner Frisse, åker på stryk så in i den!! 

Så, jag försöker ge dom mat på olika ställen, står och vaktar med kvasten i högsta hugg när de äter och får springa ut med jämna mellanrum och dela på dom när de slåss. Och jag mår skitdåligt. Fy!!

Och tilläggas bör, att mina hundar inte blev så glada heller. En av dom fanns ju inte här när han försvann och jagar mer än gärna främmande katter. 

Rörigt och jobbigt. Men det verkade lugna ner sej och jag kanske inte skulle behöva avliva Frisse ändå då, för det hade jag ju funderat på. 

Men då börjar han försvinna igen. Jaha, tänker jag, ska han flytta tillbaka igen, till stället han har bott på i fem år? 

Men jag vet inte jag, vad jag ska tro. 

För plötsligt kommer grann damen hit och ber mej att hämta hem min katt. Va? Hämta hem? Bry dej inte om honom så kommer han väl hem igen, sa jag. Men nej, han ville inte ge sej av sa hon, får hon se om någon vill skjuta den? 

Va? Men? Jaha? Ja, om han inte vill ge sej av och bråkar med dina katter kan jag ju inte göra något åt det, så gör det du måste, antar jag, svarar jag. Lite misstänksam, eftersom jag vet att hon pratar illa om mej, ganska grovt. 

Så häromdagen kommer hon med bilen, med min katt i, en stor kastrat, som aldrig suttit i en bil förut, och tror att han ska stanna här! Hon tycker jag ska avliva katten själv. 

Men han kom ju tillbaka till henne igen såklart. Då kommer hon hit och är lite förbannad. Hämta din katt och avliva den nu är du "snäll". När jag då frågar om var jag ska leta och om han är framme vissa tider, säger hon; Ja han får ju mat morgon och kväll så då är han ju framme. 

Då kom hon väl på vad hon sagt för då gick hon. 

Hon ger min katt mat två gånger om dagen!!! Men säger till mej att jag ska avliva honom för att han inte vill flytta hem. Klart han inte vill när han får mat där. Två ggr om dagen. Här får han mat på kvällen. Om han bodde här. 

Det här mår jag riktigt dåligt av. Tycker hon så illa om mej så hon gör så här för att jag ska må så dåligt som möjligt? Ge sej på mina djur. I andra hand så att säga. 

Fy vilket folk det finns. 

Har gått på lite halvfart idag, men får väl säga att jag tycker att jag får det ibland. Jag går på halvfart i stort sett hela tiden känns det som. Eller jag vill kunna så mycket mer än jag klarar av och det är så otroligt tråkigt.

Sedan den här bloggen. Ja, den gör mej både väldigt glad ibland, och ibland väldigt frustrerad. För oftast är den ett viktigt redskap för att stå ut med min sjukdom. Men ibland tycker jag bara det blir jobbigt. 

Nu har den blivit jobbig ett tag faktiskt. Jag tycker jag bara skriver hur illa allting är och hur dåligt jag mår och hur tufft allting är. Visst skriver jag om hur det faktiskt är, men jag börjar tycka synd om eventuella läsare. Måste bli väldigt långrandigt att läsa ibland. 

Sen tänker jag att det faktiskt är min blogg som jag skriver för att bearbeta min sjukdom. Det är ju faktiskt upp till var och en om man läser den eller ej. Och av vilken anledning. 

Vissa dagar klarar jag ju faktiskt av att glädja andra, på mitt eget lilla skruvade sätt. Andra dagar kommer jag inte riktigt ända fram. Men till syvende och sist hoppas jag ändå att jag påverkar någon, på något sätt. Förhoppningsvis positivt.  Ja, men oftast är det ju bara roligt så klart. Annars skulle jag ju sluta!   

Sov gott nu, alla.

Vaknade med riktig ryggont. Har legat så illa inatt, men ändå sovit fem timmar i sträck, så jag är glad för det!

Var ute på förmiddagen, det började regna så smått, men det blir man ju mest bara blöt av, så det är ju inte hela världen!!

Är lite låg idag. Är lite jobbigt just nu. 

Tur att det bara kan bli bättre. 

Ha en fin helg nu alla!

Ja, vad säger man?

Mår ganska dåligt.

Ganska illa att göra saker så som gör en ännu mer deppig. (Utvecklar inte det vidare)

Ja tänk vad vi människor är korkade ibland va?

Som jag skriv i min FB logg, någon ska faktiskt begrava sin lille son imorgon. Det är bättre att vörda hans minne genom att vara glad över det man har. Inte sörja över det man inte kan få. Inte Vara arg över något som är totalt ouppnåeligt. Nej, vara nöjd med det man har och verkligen vara glad över det. Visa dom man har hur glad man är över att ha dom i sitt liv. Det ska jag göra iaf.   

Alltså, jag är så himla trött på all skit nu. Mitt liv består av så mycket konstigt. Så mycket som inte går att förklara. Läkarbesök. Operationer. Läkemedel som förstör kroppen. Ett flängande mellan länets sjukhus eftersom de inte kan samla allt på samma ställe. Smärta. Oändlig smärta för tillfället. Nervsmärta går inte förklara. Det är som en intensiv tandvärk. Hela tiden. Dygnet runt. Nu i hela armen. Till fingertopparna. Underbart.

Men vem fan bryr sej som någons facebook vän skrev till mej någon gång. 

Hon har rätt. 

Vem fan bryr sej. 

Ja. Suck. Nu blir det läkarbesök igen, och då inte för nacken utan för annat. Jag har ju fyra stycken olika jag träffar. Tänk om man kunde träffa en för allt man har. Det vore något det!

Men jag hoppas verkligen jag får hjälp med det här, för det är jättejobbigt. Det är väldigt privat, så jag utvecklar inte vidare om orsaken. Jag kan bara säga att det är jobbigt och krävande och har hållit på i två månader. 

Nacken är ju sämre också, undrar när jag får svar på röntgen? Måste allt ta sådan tid? Blir tokig!!

Lämningen av Lillen gick så himla bra idag och det är så underbart skönt! Han verkligen vinkade åt mej och sedan gick in till sin älskade traktor. Det är som en sten föll från hjärtat när det lossnade. Det har tagit så hårt på mitt känsliga mammahjärta att han gråtit så vid lämning. 

Tre minusgrader idag på morgonen, drygt till och med! Nu är det snart vinter ni!! Härligt!   

Så har jag fått lite gjort idag ändå.

Förmiddagen blev så skön så skön! Massage av underbara Viccey! Så skönt och så välbehövligt! Hon kan berätta precis var jag har ont och hur mycket jag spänner mej och var mina muskelsmärtor kommer ifrån. Jag har ju stora problem med mina muskler i och med min sjukdom. Musklerna får ju aldrig vila, inte ens när jag sover, för de har fullt sjå att hålla ihop mej, så att säga. 

Jo just det, åkte förbi Lidl på vägen hem, min hata affär. Inte bara hata, men jag hatar deras kassor. Fattar inte varför man gör det så svårt för kunderna.

När jag kom hem hann jag vila en liten stund innan jag hämtade Lillen. Han ville absolut inte följa med hem idag utan sin traktor. Försök förklara för en snart två åring att man inte får ta med favoritleksaken hem. Måste försöka hitta en sådan fin traktor, för han leker med exakt den varje dag när jag kommer. Och det finns ju massor av olika där ju. Tänk vad typiska de är va? De små liven.     

Ja sedan bakade jag faktiskt också. Brödet var slut hemma och det bär mej emot att köpa. Jag tycker ju det är kul också. 

Så det blev grekiska lantbröd, två stycken, två filmjölksbröd på dinkel och pomerans och så  scones till soppan på kvällen.

Det var väl en ganska bra dag tycker jag?

Nu har jag otroligt ont efter massage och av att bära matkassar, men hoppas ändå på några timmars sömn inatt.

Jo just det, jag såg de första snöflingorna idag!! Yes!!