Vill bara dela med mej av något ovanligt. Han brukar inte leka, men jag kommit på att Lillen är rolig som springer runt med den där blåa saken, så han kan springa efter och ta den ur handen på honom.   Lillen skrattar från tårna!! Helfestligt!

Det är så himla  härligt!

Jag känner att det är så mycket lättare att ge kärlek än att gå runt och vara arg.  

Jag menar inte att man ska älska alla, för det kan man inte, men jag mår ganska bra av att inte vara arg på folk. Jag har varit ganska arg i mitt liv. På min sjukdom. På folk som snackar skit. På att jag har ont varje sekund av hela dygnet, varje dag, hela året. På orättvisor. Ja, listan kan göras lång.

Men jag har kommit till en ny fas i livet känns det som.

Självklart kan jag bli arg, lita på det!

Men jag har lärt mej att släppa det och gå vidare. Ibland tar det ett tag, som ni kanske har sett, ni som läser min blogg  emellanåt.    Men ändå, jag kan släppa det nu för tiden.

Fast det såklart, vissa saker är svårare än andra.

Människor som inte sätter sin barn före "lugn och ro" kan jag bli riktigt arg på!! Att välja att blunda istället för att agera när barn far illa, det kommer jag alltid bli arg på. Och det står jag för. (Nu är jag där igen. Riktar något i min blogg till en viss person, förlåt, kan inte låta bli.)

Nä, ska nu fundera på något att äta ikväll, gubben jobbar över så det blir bara jag och två av barnen.

Ja, nu är det tisdag den 19 oktober! Jag kan inte fatta hur fort tiden går egentligen. 

Satt här och funderade lite på några saker.

Jag återupptog en bekantskap för ett tag sedan, en bekant som jag hade när jag var i tonåren. Jag tycker att hon är en väldigt rar tjej som har sunda värderingar och är jättetrevlig. Men nu hör till saken att hon är kompis med någon som jag vet pratar mycket skit om mej. Och han har på sistone fått väldigt mycket nytt skitsnacksammunition så att säga. Nu har jag inte hört ett ljud från henne på länge och undrar så klart om hon väljer att tro på honom rakt av, eller om hon tänker fråga mej. Nu vågar jag inte höra av mej till henne, för jag vet vad han har sagt nämligen, och tror hon det, så förstår jag om hon inte vill ha med mej att göra. 

Det där är svårt. Sen det där med Facebook. Hon är ju min vän där. Jag bara väntar på att hon ska blockera mej, för det verkar ju vara en grej man gör för att få folk att förstå att man är sur, nu för tiden.

Tänk va, hur gjorde vi innan nätet kom?   

Som jag trodde.

Jag ringde INTE tandläkaren och beställde tid idag.

Det kommer dröja länge. 

Fast den trasiga tanden är så vass att den gör ett stort sår i tungan.

Men neeeeeej då, jag klarar mej. 

Typ. :) ;)

Det har inte varit en bra dag för min lille älskling.

När jag hämtar från förskolan har han blivit riven av något barn och har två stora rivsår på kinden.

Sedan när han kommer hem blir han jättearg på mamma för att han inte får vara ute med bara tunna byxor och fleecejacka. När han är så där arg som bara en tvååring kan bli, dunkar huvudet i ytterdörren som han sitter vid. Två gånger. Det medför då att mammas lille älskling skriker ännu högre och blir ännu argare.

När han efter mångt och mycket lugnar ner sig, sitter han i mitt knä i vardagsrummet, på  övervåningen. Ja. På övervåningen.

För vad har inte den usla mamman gjort då? Jo, mamman har inte reglat grinden ordentligt. Självklart går han fram till grinden när han hör storasyster där nere och ska till att skaka den, som han brukar.

Jag ser i slow motion hur grinden går upp och ungen ramlar ner. Jag skriker rätt ut och ångesten bara sköljde över mej. Fy!!

Men man ska väl ha lite tur också. Han klarade sej med en bula i pannan och fula skrapsår på kinden. Ovanför rivsåren han fick på förskolan. Hm. Han ser förfärlig ut. Stackarn. Mammas älskling. Och så är det mitt fel. Varför inte när jag nu ligger stadigt i min svacka. Suck.

Ja, en ny dag kom, vare sej jag ville eller inte. 

Bara att gilla läget då.

Men det är inte lätt för tillfället.

Suck.

Ont och är väldigt låg.

Tar en sväng med hundarna i skogen och samlar krafter för att hämta Lillen om en stund. 

Tack för allt stöd ni ger, det gör nytta, jag lovar!! 

Kram!!

Att nu när jag har så förbenat ont i nacken och armen, känner jag inte lika mycket hur ont jag har i andra armen och axlarna, som jag har lidit av så, i över tio år! 

Hehe, det är som jag alltid har sagt, inget ont som inte har något gott med sej!!   

Har fått lite nya symtom i veckan. Inget jag vill skriva om i bloggen, men det är lite skrämmande. Att ha ont är en sak, men när det sätter sej på andra saker, som styrs av hjärnan via ryggmärgen, då kan jag bli lite nervös. Jag hoppas bara det beror på att jag har gjort lite för mycket den här veckan, att det har svullnat lite bara. Jag är tillsagd att ringa direkt om detta händer, men jag vill inte. Så länge det inte är fara för mitt liv vill inte jag ta upp tiden för sjukvården i onödan. Visst kan detta symtom komma att gå så långt, att det  blir fara för livet, men nu är det ju inte så än.

Svårt det där. Jag är väldigt ovillig att ligga någon till last. Även om det är deras jobb och så bla bla bla. Det gör det inte lättare när jag inte har gjort annat än att åka in och ut på sjukhus de senaste åren. Lägg till det, att jag har extremt svårt att ta hjälp. Att be om hjälp. Att inte klara av saker själv. Ve och fasa för att åka toastol efter operation för att jag inte kunde gå själv!! Det var hemskt alla gångerna. Visst är detta ett i-landsproblem, men nog så äkta för mej. 

Tja, tänk vad man kan sitta och tänka på mitt i natten, bara för att det gör så ont att sömnen vägrar infinna sej.   

Just nu är jag ganska rädd.

För ganska mycket. 

Min nacke har satt fart och gör ondare än någonsin.

Vet inte varför. 

Bet sönder en tand på en förbannad jävla skit godis!!

Så nu väntar ett tandläkarbesök. 

Jag opererar mej hellre tio gånger än går till tandläkare,  hur löjligt det än låter. Jag har aldrig känt sådan skräck som när jag lägger mej i tandläkarstolen. Löjligt. Egentligen. Men så reellt för mej.  Men ändå. Löjligt. Inget att vara så paniskt rädd för. Men. Ändå känns det som om jag ska dö. 

Tilläggas bör, att jag har genomgått kognitiv terapi för detta, utan resultat. Jag känner samma ohämmade skräck fortfarande. Ibland blir jag inte klok på den mänskliga hjärnan. Varför känna sådan dödlig skräck för en sak som inte kan ta död på en?