Vill bara dela med mej av något ovanligt. Han brukar inte leka, men jag kommit på att Lillen är rolig som springer runt med den där blåa saken, så han kan springa efter och ta den ur handen på honom.   Lillen skrattar från tårna!! Helfestligt!

Det är så himla  härligt!

Jag känner att det är så mycket lättare att ge kärlek än att gå runt och vara arg.  

Jag menar inte att man ska älska alla, för det kan man inte, men jag mår ganska bra av att inte vara arg på folk. Jag har varit ganska arg i mitt liv. På min sjukdom. På folk som snackar skit. På att jag har ont varje sekund av hela dygnet, varje dag, hela året. På orättvisor. Ja, listan kan göras lång.

Men jag har kommit till en ny fas i livet känns det som.

Självklart kan jag bli arg, lita på det!

Men jag har lärt mej att släppa det och gå vidare. Ibland tar det ett tag, som ni kanske har sett, ni som läser min blogg  emellanåt.    Men ändå, jag kan släppa det nu för tiden.

Fast det såklart, vissa saker är svårare än andra.

Människor som inte sätter sin barn före "lugn och ro" kan jag bli riktigt arg på!! Att välja att blunda istället för att agera när barn far illa, det kommer jag alltid bli arg på. Och det står jag för. (Nu är jag där igen. Riktar något i min blogg till en viss person, förlåt, kan inte låta bli.)

Nä, ska nu fundera på något att äta ikväll, gubben jobbar över så det blir bara jag och två av barnen.

Ja, nu är det tisdag den 19 oktober! Jag kan inte fatta hur fort tiden går egentligen. 

Satt här och funderade lite på några saker.

Jag återupptog en bekantskap för ett tag sedan, en bekant som jag hade när jag var i tonåren. Jag tycker att hon är en väldigt rar tjej som har sunda värderingar och är jättetrevlig. Men nu hör till saken att hon är kompis med någon som jag vet pratar mycket skit om mej. Och han har på sistone fått väldigt mycket nytt skitsnacksammunition så att säga. Nu har jag inte hört ett ljud från henne på länge och undrar så klart om hon väljer att tro på honom rakt av, eller om hon tänker fråga mej. Nu vågar jag inte höra av mej till henne, för jag vet vad han har sagt nämligen, och tror hon det, så förstår jag om hon inte vill ha med mej att göra. 

Det där är svårt. Sen det där med Facebook. Hon är ju min vän där. Jag bara väntar på att hon ska blockera mej, för det verkar ju vara en grej man gör för att få folk att förstå att man är sur, nu för tiden.

Tänk va, hur gjorde vi innan nätet kom?