Ja, jag och Lillen väntade där nere när resterande familj klättrade upp för alla trappstegen. Så, det blev ett enda jagande av litet gulligt barn runt fyren med vagn och tre hundar i släptåg! Detta gulliga barn sprang för allt vad tygen håller runt runt runt..... Men han hade roligt iallafall. :)

Vi bilade alltså lite idag, ner från campingen vid Färjestaden, följde västra delen av Öland, ner till Långe Jan. Sedan följde vi östra delen upp igen och tittade på några fornlämningar på vägen, det gillar vi! Eketorps borg struntade vi i, vi tittade på håll bara, det är för dyrt och inga speciella evenemang just nu. Men vi kollade in annat, det finns så mycket här på ön! Vädret som skulle vara sämre idag var helt underbart! 28 grader och lite blåst. Illa va? ;)

Men men, nu är klockan mycket, dags för toa och sängen.

Kram alla. 

När min kropp inte vill samma sak som jag.... Nu vill jag rehabiliteras och bli bättre, inte bli sämre och inget kunna göra igen.... Jag fattar inte vad jag gjort för ont i mitt liv för att få detta lidande på halsen. 

Men sen, får jag bara fundera lite så minns jag att "det som inte dödar mej gör mej starkare". Så är det bara. 

Har iallafall lyckats ta mej tillsammans med min familj på cykel till närmsta stad från campingen sett.. Det gick bra, men fy s*tan vad ont jag har nu. Och vad arg jag blir. 

Men, har en bild jag vill dela med mej av. Det är min älskade vagn som jag är så nöjd med. Jag tog bilden igår när vi var ute och gick, i fullt dagsljus. Här finns som små rum i skogarna, det blir som på kvällen när man går igenom. Det syns på reflexerna! Häftigt. 

Lillen sitter där och myser, han gillar sin vagn lika mycket som jag.

Ska försöka ta mej till datorn lite tidigare imorgon, så kanske jag orkar skriva mer!

Kram alla.

Ja, hm, hur ska jag få ihop den där rubriken lite snabbt nu innan sängdags? Är jättetrött och hade nog tänkt att försöka skriva lite vettigt idag, men nej, jätteont och jättetrött är ingen bra kombination...

Då ska vi se, jo, slagsmålet ja. Midsommardagen, innan vi skulle åka hem från Ulrika är jag inne i husvagnen och maken byter blöja på Lillen där inne också. Dottern är ute med hundarna och ligger på gräset och bara finns till.... Då. Då slår dom till, dom j***larna.Fullt slagsmål,  IGEN!!  Blir tokig och börjar fundera på varför och sådant där onödigt... Fick isär dom, med blodvite så klart... Inte på oss utan bara på dom. Eller vaddå "bara" förresten.... Sticksår efter hörntänder på den ena och rivsår efter slöa hörntänder på den andra. Lång historia som jag kommer ta upp igen.

Nu till döden. Ja, många tycker nog jag är töntig, men jag sörjer allt levande som får sluta sina dagar hemma hos mej, och så även då min vackra tupp som jag precis fick hem. Har bara haft honom några månader och så får han något fel, typ hjärnblödning, är bara året och så får vi avliva... Han kunde inte gå och låg i sitt eget avträde. Fattar inte varför jag reagerade så starkt och inte kunde hjälpa till och ens titta och hålla upp säcken.... Märks att jag mår skit.

Nu ett tvärkast till äkta glädje då! Kolla in bilden på Lillen som för första ggn i sitt liv får bada i "havet" och plaska i ljummet bräckt vatten på Öland!! Är på semester på ön och det är underbart!! Solen skiner och regnet verkar vänta till nästa vecka, kan det bli bättre? :)

Jag har mått riktigt dåligt nu ett tag. Haft ångest för både de ena och det andra. Jag har ganska höga krav på mej själv och får ångest när jag inte lever upp till dessa krav. Det blir en ond cirkel till slut, för sedan får jag ångest för att jag fick ångest liksom.... Det är då jag måste "snap out of it" som mr. Millan säger. Nypa  mej så att jag startar om. 

Det är också då jag kan se allt det där bra jag har och kan glädjas åt. Just nu är jag i en jobbig fas med träning och rehab efter operation, för jag tål inte så mycket. Men som TUR är verkar det funka med MBT skor när jag promenerar och cyklandet gör inte lika ont längre, även om det gör väldigt ont fortfarande.

Här har ni den underbara kärran!! Här med jogginghjulet på efter dagens promenad. Idag sov han i den också, det går att fälla ner sätet så han kan ligga som en liten prins där inne, med myggnät och gardiner att fälla ner. Jag älskar den!! Cykla med den är som en dröm. Den rullar så lätt att den knappt känns och sen är jag så glad över att Gandalph fortfarande sköter sej så himla bra!! Och Nico sen! Han är inte cykelvan alls och han bara gillar läget liksom! Och Snobben springer så avslappnat bakom cykelkärran i galopp. Underbart, lycka, varmt i själen! 

Kram och god natt alla.

Ja för varför tror jag alltid att jag klarar av mer än jag faktiskt gör? Hela tiden!! Jag tror jag blir galen! hur kan jag tro att jag ska klara av ett safari med bilkörning runt i Östergötland när jag knappt kan köra till Skänninge en mil bort? Hmpf,  korkat....

Frustrationen kommer när jag inser att jag inte klarar det och får köra hem efter knappt halva vägen. Smärtan har då tagit över hela min själ och jag höll på att bli knäpp.

Glädjen. Ja. Kolla.  

   Maken och Lillen kollar in Göta Kanals grumliga vatten precis innan jag åker hem. Detta är äkta glädje, att ha något så här fint!

   Alla sex bilarna uppställda i Mariedamm. Bara Land Rovers i olika modeller. Det är också en glädje att ha ett gemensamt intresse med gubben, det underlättar ett lyckligt äktenskap, för det har vi! 

Har funderat mycket idag. Jag har mina dagar när hjärnan liksom går varm på något sätt. Jag tycker inte om det. Det är oftast funderingar på saker jag ändå inte kan göra något åt. Just nu är det smärtan. Den vill inte ge sej. Den har kommit tillbaka i armen. Ungefär hälften av smärtan jag hade innan operation har kommit tillbaka. Drygt.Sen går den ner i andra armen också. Det gör mej så frustrerad. Och jag gillar inte att vara det. Jag börjar lära mej att sluta. Bara så där. Andas. In genom näsan, ut genom munnen. Blunda. Tänk på något underbart. Det brukar funka!!   

Sen denna stress. Jag hatar den! För jag har inget att stressa över egentligen. jag bara känner mej stressad ändå. Hmm. Andas. In. Ut. Blunda. Ser en gammal skog framför mej, med gamla träd och stubbar, som luktar lite fuktigt. Så. Klart!   

Sen var jag tvungen att klippa mina tånaglar idag!! Panik!! Skräck!! Har total fotfobi, fullständigt hatar fötter, alla fötter, utom bebisfötter så klart.... 

Jag vet. Jag är lite knäpp!!  Hehehe. (Men de är klippta nu iaf)

Imorgon ska jag åka kolonn med Land Rover genom östergötland i sakta mak. Ska bli kul att se hur det går att köra efter så många veckor, jag ju inte fått köra på ett tag nu, sen op. (Har fuskat lite...) Men vi bor i ett så vackert landskap, och jag ska få se delar jag inte sett förut, och tänk vilket privilegium för dottern!

Kram alla och ha en fin helg!

Klockan är nu halv två på natten och jag har ont och kan inte sova och blir galen!!! Men tänkte dela med mej ändå av några saker som man kan skratta åt.   

   Här kan man kanske förstå varför jag gjorde sadelbyte... Öm rumpa är bara förnamnet!!! Hehe

   Alltså, kolla in de här underbara djuren!!Fölen är mindre än mina stora hundar... Men oh så söta! Lillen fullständigt älskar dom och kvittrar som en liten fågel när vi står och tittar på vår dagliga promenad. Jag har ju införskaffat ett par MBT skor och får träningsvärk som aldrig förr!! Helt otroligt av ett par skor med rund sula, och så bra för min kropp som inte pallar med någon träning annars. 

Nä, ska väl testa och lägga mej nu.

Ha det gott!!

Jag brukar säga att man inte får mer smärta än man klarar av och det står jag för. Det som inte dödar dej gör att du växer som människa. Ja, sånt där som man säger... Men emellanåt är jag faktiskt väldigt väldigt trött på det här med att ha ont. Hela tiden. Dygnet runt. Varje minut. Vansinnigt trött faktiskt.

Men får jag bara tänka över saken lite och fundera lite på hur det fungerar så brukar jag ganska snart kunna se det där goda igen. 

För det går inte göra något åt det. Så är det bara. Det är när jag kommer på det igen som det ljusnar för mej. Det är då jag ser det där underbara med allt igen!! Ett leende från någon man älskar. Ett telefonsamtal från någon som bryr sej. Ett nytt uttryck från sin lilla ett och ett halvt åring. En kram från sin 13 åring. 

Då kan jag stå ut en dag till med den där smärtan som finns där. Hela tiden. Dygnet runt. Varje minut. 

Men jag måste berätta något ganska kul nu! Jo, jag skriver på tangentbordet som sekreterare gör, ganska fort alltså. Felet är att min vänstra tumme som är helt stelopererad hela tiden gör saker som jag inte har tänkt mej!! *asg* Plötsligt har jag skrivit något jag inte alls tänkt att skriva... Det kan ibland bli väldigt roligt...  

Nej, jag har inte sovit något att tala om de senaste fem nätterna så nu ska jag försöka varva ner en stund. Kanske få ihop ett par timmar inatt iallfall. I förmiddags skrämde jag mej själv lite när jag satt rätt upp och ner och bara somnade i stolen ute i trädgården.... Inte bra och tur att dottern hade ögonen på Lillen. 

Hm, det som inte dödar mej gör mej starkare var det.