Jag får mycket "skäll" av min terapeut att jag lever mej för mycket in i andra och hur andra har det. När det skadar mej kan jag hålla med henne, för det är inte bra i för stora doser. Man kan ju faktiskt bry sej och må dåligt över saker som man inte behöver också. Himla onödigt.

Som i morse när jag läste tidningen.

På tal om skillnaden på folk och folk.

Tänk er att man tar alla som  bor i centrala Linköping, radar upp dom och skjuter ihjäl dom. Bara så där. Säg att det bli så där en 30 000 döda. Blandad kompott, mammor, pappor, mormödrar, farmödrar, ja ni förstår? 

Detta enbart för att de har en förälder, ett barn eller barnbarn som inte säljer droger, eller säljer till fel människa, eller för fel människa.

Det här är vardagen i norra Mexico. Nu. Idag. År 2010.

Drogkartellerna mördar urskillningslöst, utan pardon. Detta för att polis och regering vill få ett slut på drogförsäljningen. 

Det här är stort, nästan för stort för att tänka på säger många. Men jag tycker inte det. 

Den dagen  jag slutar att tänka på hur andra har det är det något som är fel.

Jag vill inte bara tänka på  mej och mitt. Varför avskärma sej för hur det faktiskt funkar i världen? 

Kanske känna tacksamhet för hur  bra man faktiskt har det? 

Hur ont jag än har varje dag, varje, minut, varje sekund, så har jag tak över huvudet, bidrag från staten varje månad, en underbar familj och många härliga vänner. Och bor i en stat där det sociala nätverket faktiskt fungerar, oftast. 

Det är lätt att glömma det ibland.

Nu till saken då, att det är skillnad på folk och folk. Jag menar att det inte känns så hemskt att läsa om dessa 30 000 (!!!) människor, men det skulle ju kännas vidrigt om det hände här i Sverige. Jag menar, Motala skulle ju i stort sett bli folktomt. Tänkvärt.