Just nu är jag ganska rädd.

För ganska mycket. 

Min nacke har satt fart och gör ondare än någonsin.

Vet inte varför. 

Bet sönder en tand på en förbannad jävla skit godis!!

Så nu väntar ett tandläkarbesök. 

Jag opererar mej hellre tio gånger än går till tandläkare,  hur löjligt det än låter. Jag har aldrig känt sådan skräck som när jag lägger mej i tandläkarstolen. Löjligt. Egentligen. Men så reellt för mej.  Men ändå. Löjligt. Inget att vara så paniskt rädd för. Men. Ändå känns det som om jag ska dö. 

Tilläggas bör, att jag har genomgått kognitiv terapi för detta, utan resultat. Jag känner samma ohämmade skräck fortfarande. Ibland blir jag inte klok på den mänskliga hjärnan. Varför känna sådan dödlig skräck för en sak som inte kan ta död på en?