Den där magnetkameran är nu officiellt övermannad. Igen. Jo, jag dog alltså inte den här gången heller. Men ändå. Det känns lite som att bli inkörd i en cykelslang. Jag måste hålla in armbågarna ordentligt, för annars känner jag hur trångt det är. Handduken framför ögonen ligger tight mot ansiktet. Ser inget. Nyheterna börjar. I dom där pappersinklädda hörlurarna/hörselkåpor. De har nog P4 på eller något. Nej, hör inte hela nyheterna för kameran överröstar allt. Den surrar. Den bankar som en hammare mot en sten. Den surrar igen, fast högre. Nu är det visst väderprognos. Den skär igenom märg och ben. Både bildligt och rent sakligt. När det slutar låta är det dags att köras ut ur cykelslangen igen. Håll in armarna. Klart. Phu!

Så, nu fick jag den upplevelsen ur systemet.  

När man lider av svår klustrofobi är det väldigt svårt att bli röntgad i magnetkameran. Nog för att Motalas är tio ggr bättre än Linköpings, men det gör det ju inte lättare tyvärr.   

Man åker in på en  bår i ett litet trångt rör som känns ungefär som en cykelslang. Där kommer det en röst i fjärran som frågar om allt är ok. Självklart är det ok säger jag. Fast det inte är det så klart.  

För om jag säger att det inte är okej tar det ännu längre tid.  

När jag röntgades i Linköping sist grät jag som ett spädbarn till slut, eftersom det tog så himla lång tid.   

Idag ska jag bara röntga halsryggen tror jag, så då ska det inte ta så lång tid. Förra ggn var det ju hela ryggen, därav den långa tidsåtgången.

Jag har en handduk över ögonen så jag inte lockas att titta, för då får jag total panik!!   

Hm.

Är det inte lite sorgligt att jag blivit röntgad så många gånger att jag gör saker av vana? 

Men, som jag brukar säga, tur att det finns iallafall.  

En av de första frostnätterna inatt då, sååå vackert! Snart är vintern här med det vackra som kommer då. Mina leder mår inte bra då men jag älskar naturen på vintern.  

Lillen ska jag lämna lite senare idag, för maken måste hämta i och med att jag är på sjukhuset.

Ha en fin måndag.