Som jag trodde.

Jag ringde INTE tandläkaren och beställde tid idag.

Det kommer dröja länge. 

Fast den trasiga tanden är så vass att den gör ett stort sår i tungan.

Men neeeeeej då, jag klarar mej. 

Typ. :) ;)

Det har inte varit en bra dag för min lille älskling.

När jag hämtar från förskolan har han blivit riven av något barn och har två stora rivsår på kinden.

Sedan när han kommer hem blir han jättearg på mamma för att han inte får vara ute med bara tunna byxor och fleecejacka. När han är så där arg som bara en tvååring kan bli, dunkar huvudet i ytterdörren som han sitter vid. Två gånger. Det medför då att mammas lille älskling skriker ännu högre och blir ännu argare.

När han efter mångt och mycket lugnar ner sig, sitter han i mitt knä i vardagsrummet, på  övervåningen. Ja. På övervåningen.

För vad har inte den usla mamman gjort då? Jo, mamman har inte reglat grinden ordentligt. Självklart går han fram till grinden när han hör storasyster där nere och ska till att skaka den, som han brukar.

Jag ser i slow motion hur grinden går upp och ungen ramlar ner. Jag skriker rätt ut och ångesten bara sköljde över mej. Fy!!

Men man ska väl ha lite tur också. Han klarade sej med en bula i pannan och fula skrapsår på kinden. Ovanför rivsåren han fick på förskolan. Hm. Han ser förfärlig ut. Stackarn. Mammas älskling. Och så är det mitt fel. Varför inte när jag nu ligger stadigt i min svacka. Suck.

Ja, en ny dag kom, vare sej jag ville eller inte. 

Bara att gilla läget då.

Men det är inte lätt för tillfället.

Suck.

Ont och är väldigt låg.

Tar en sväng med hundarna i skogen och samlar krafter för att hämta Lillen om en stund. 

Tack för allt stöd ni ger, det gör nytta, jag lovar!! 

Kram!!

Att nu när jag har så förbenat ont i nacken och armen, känner jag inte lika mycket hur ont jag har i andra armen och axlarna, som jag har lidit av så, i över tio år! 

Hehe, det är som jag alltid har sagt, inget ont som inte har något gott med sej!!   

Har fått lite nya symtom i veckan. Inget jag vill skriva om i bloggen, men det är lite skrämmande. Att ha ont är en sak, men när det sätter sej på andra saker, som styrs av hjärnan via ryggmärgen, då kan jag bli lite nervös. Jag hoppas bara det beror på att jag har gjort lite för mycket den här veckan, att det har svullnat lite bara. Jag är tillsagd att ringa direkt om detta händer, men jag vill inte. Så länge det inte är fara för mitt liv vill inte jag ta upp tiden för sjukvården i onödan. Visst kan detta symtom komma att gå så långt, att det  blir fara för livet, men nu är det ju inte så än.

Svårt det där. Jag är väldigt ovillig att ligga någon till last. Även om det är deras jobb och så bla bla bla. Det gör det inte lättare när jag inte har gjort annat än att åka in och ut på sjukhus de senaste åren. Lägg till det, att jag har extremt svårt att ta hjälp. Att be om hjälp. Att inte klara av saker själv. Ve och fasa för att åka toastol efter operation för att jag inte kunde gå själv!! Det var hemskt alla gångerna. Visst är detta ett i-landsproblem, men nog så äkta för mej. 

Tja, tänk vad man kan sitta och tänka på mitt i natten, bara för att det gör så ont att sömnen vägrar infinna sej.