Fy  vad det är tungt att sluta med alla mediciner.

Jag fick börja om från noll igen, eftersom biverkningarna tog ut sin rätt och jag tog alldeles för mycket. Men som de flesta starka mediciner är det ganska kraftiga utsättningssymtom också. 

Men jag valde ändå att nolla nu, och börja om på en vettig dos, eller inte alls om jag få bestämma. 

Jag är väldigt väldigt trött på det här nu. 

Känns lite att jag ska in imorgon på operation. Skära och sy och fan och hans moster. Såå trött. Vore underbart om saker och ting kom ensamt någon gång. Men nej då. Allt på en gång. 

Sitter mest och gråter just nu. Här ensam. Givetvis med musik i bakgrunden som får mej att gråta ännu mer. Jag som nästan aldrig gråter. Särskilt inte för min egen skull.  Men just nu gör jag det.Hela jag gör liksom ont. Både kropp och själ just nu. 

Ibland känns det att man har ett väldigt litet umgänge. Jag behöver oftast ingen om jag ska vara ärlig, för jag mår så dåligt av att dela med mej av mej själv när jag mår så här. 

Samlar kraft för att kunna finnas till för barnen. Fylla den urkramade disktrasan med något som barnen eventuellt kan ha lite glädje av. 

Jag verkligen hatar att må så här. Men förlikar mej med att så är fallet. Och kanske min framtid?

Nej, nu kryper jag tillbaka under min mossiga sten.   

Där kan jag vara. Jag är ju bara osams med folk som hävdar att jag missförstår saker och så pratas det skit. Som det här med bilklubben. Han håller på än. Hat. Skitsnack. Utfrysning. 

Jag får väl vad jag förtjänar antar jag.

Asch. Tillbaka till min sten, som sagt.

Jag har bara en dålig dag. Kryper väl ut från stenen imorgon om jag orkar efter sjukhusbesök och skit.

Suck.