Jag har en stor förmåga att röra till det varje år när det är dags att ställa om tiden.  Det är ALLTID något!!  I år skulle jag vara så duktig och ställa om klockan redan igår kväll, och klockan är alltså min mobil, som är min enda klocka. Så, jag ställde om den och den frågade om jag rest över någon tidslinje, så jag svarade ja. Hmmm.   

Vaknade som vanligt på morgonen, tittar inte så ofta på klockan, men kollade ändå att den funkade och att tiden verkade vara rimlig.

Satte på datorn, som hade ställt om tiden själv, som vanligt, men tittar inte på VAD klockan är liksom.  

Plötsligt ringer  mobilen. Det är min teamledare inom TW, som jag skulle träffa klockan tio. Jaha, tänkte jag, vad vill hon tro? Och kollar till på klockan på väggen som är halv tolv. Eh? Och klockan i mobilen är halv tio. Eh??? 

Jaha, jag har gjort det igen!! Mobilen ställde  om sej själv den också, så den var två timmar tillbaka den. Guud!! Kom försent igen till teammöte. Skämmer ut mej igen, inför teamet. Dom tror säkert jag är jätte nonchalant och dum.   

Men jag fick hålla i en liten alldeles nu bebis idag!!   Åh vad underbart det är att hålla i ett nytt liv. Luktar gott. Så underbart söt också, precis som mor sin. 

Men jag blev konstigt nog inte sugen. Jag älskar ju barn och blir alltid sugen på fler när jag håller i bebisar. Men inte nu längre faktiskt. Sorgligt. Men min kropp värker fortfarande från senaste graviditeten, så det kanske är det?

Fy vilket äckligt tråkigt inlägg det här blev. 

Långt och jätte tråkigt. 

Men nu är det gjort. 

Kanske blir bättre imorgon.   

Fikabesök av goda vänner på em, Lillen fyller ju snart, får dela upp besöken, vi bor TRÅNGT!!!!

Fick lite kort, kort, kort besök vid halv sex också. Ja, det var kort. Så där en tio minuter. Huvudsaken är ju att man hinner ta fikat och lämna presenten. Typ.

 Dottern åkte på konsert med Sabaton, tillsammans med bästa plastis, farmor och deras goda vän från Göteborgstrakten. Jag tror hon fick en häftig kväll!!!

Vi blev bjudna på mat, vi som var kvar hemma. Min goa väninna ringde och frågade om vi ville komma och äta på kvällen och det säger man ju inte nej till, efter en hel dags fikande!!! Du är bara bäst min vän!! Så god mat och så himla trevligt sällskap. Kan inte bli bättre en lördagkväll.

Men, som vanligt, när jag gjort mer än jag borde, ont nu. Riktigt ont. Och riktigt trött på att ha ont. Måste sova. Känns som om det knappt är någon ide att försöka. Men måste ju. Mer besök imorgon ju. 

Kommer kanske ett kort på födelsedagsbarnet sen. Han såg så bedårande söt ut idag med skjorta och väst. Men jag är ju så klart jävig....  

Pappa gjorde en så fin stol av en stubbe han inte kunde dela till ved. Min favvis.   

Undrar i mitt stilla sinne om jag ska behöva tända upp ikväll. Vi har ju ved som ni ser! Men det var baske mej precis i sista sekunden man fick det fixat eftersom de man köpt ifrån förut hade lagt av. 

Får se hur mycket jag skriver i bloggen framöver.

Eller kanske vad jag skriver om.

Jag vet inte vad som tagit åt en del människor.

Måste passa mej känner jag.

Känner mej i vilket fall lite stressad just nu.

Lillen fyller på tisdag och det ska väl städas lite. Och det känner inte min kropp för liksom. Ska se om jag kan motivera den till lite dammsugning och dammning. 

Det kommer väl några som firar underverket i helgen. Kan ju inte låta dom sitta i röran.   

Är en liten smula öm nu.  Konstigt va? Läkaren skar bort en oval bit av mej för att sy ihop mej igen. Så där en fem cm ungefär. Men när det sitter precis i kanten på ett klädesplagg blir det lätt lite småjobbigt. 

Sedan är jag ju inte som alla andra så klart. En väldigt liten procent tar inte till sej lugnande medel, som det jag fick, intravenöst idag. (Alltså rakt in i blodet) Helt otroligt, jag fick max dos av ett medel som 98 procent av alla patienter somnar på. Jag reagerade inte alls. Jag menar, inte alls!! Här trodde jag att jag skulle få ta det lite lugnt och inte komma ihåg bedövningsspruta efter bedövningsspruta.   

Inte nog med det, utan bedövningen tog inte heller!! Jag vet ju att jag har det svårt att få det att ta annars, men det här var något hemskt. Jättejobbigt blev det och inte alls som jag tänkt mej. Men det blir det ju aldrig.   

Men sen var jag ju bedövad i en evighet efteråt istället, så lite positivt fick jag ju ut av det hela!   

Fast nu hjälper det inte längre kan jag tala om. Tur att det går över ganska fort. Jämför med tio års kronisk smärta så är det här nästan skönt på ett sätt, hur konstigt det än låter. En smärta som är tillfällig och går över är skön för mej. Hmmm. Jag är nog så dum i huvudet som så många påstår ändå. På många sätt. Helt kört.   

Ha! Det märks att jag inte mår så prima nu. Bara synd att en del drar nytta av det och går på mej lite extra hårt då. Vissa behöver skaffa sej ett liv.  Eller jag behöver krypa under stenen jag kröp fram ifrån imorse. Att jag aldrig lär mej.   

Nä, nu är jag så trött på allt, har inte sovit mer än ett par timmar de senaste nätterna. Hoppas hoppas jag får sova lite inatt iaf.

Tack ni som hejat på mej och tänkt på mej, det värmer så gott ska ni veta och uppskattas högt!!!  

Inför dagens operation. Hoppas jag klarar av det utan en massa medicin, men jag tror inte det. Fast det skulle ju underlätta. 

Katten avlivades igår, grannkärringen är nu officiellt på min hata lista. Djurplågare är inte något värda i min värld iallafall.

Får se om jag orkar skriva om hela den smutsiga historien när jag kommer hem. Ni kommer få dåndimpen!! Usch och fy och blä för folk som plågar djur för nöjes skull. 

Fy  vad det är tungt att sluta med alla mediciner.

Jag fick börja om från noll igen, eftersom biverkningarna tog ut sin rätt och jag tog alldeles för mycket. Men som de flesta starka mediciner är det ganska kraftiga utsättningssymtom också. 

Men jag valde ändå att nolla nu, och börja om på en vettig dos, eller inte alls om jag få bestämma. 

Jag är väldigt väldigt trött på det här nu. 

Känns lite att jag ska in imorgon på operation. Skära och sy och fan och hans moster. Såå trött. Vore underbart om saker och ting kom ensamt någon gång. Men nej då. Allt på en gång. 

Sitter mest och gråter just nu. Här ensam. Givetvis med musik i bakgrunden som får mej att gråta ännu mer. Jag som nästan aldrig gråter. Särskilt inte för min egen skull.  Men just nu gör jag det.Hela jag gör liksom ont. Både kropp och själ just nu. 

Ibland känns det att man har ett väldigt litet umgänge. Jag behöver oftast ingen om jag ska vara ärlig, för jag mår så dåligt av att dela med mej av mej själv när jag mår så här. 

Samlar kraft för att kunna finnas till för barnen. Fylla den urkramade disktrasan med något som barnen eventuellt kan ha lite glädje av. 

Jag verkligen hatar att må så här. Men förlikar mej med att så är fallet. Och kanske min framtid?

Nej, nu kryper jag tillbaka under min mossiga sten.   

Där kan jag vara. Jag är ju bara osams med folk som hävdar att jag missförstår saker och så pratas det skit. Som det här med bilklubben. Han håller på än. Hat. Skitsnack. Utfrysning. 

Jag får väl vad jag förtjänar antar jag.

Asch. Tillbaka till min sten, som sagt.

Jag har bara en dålig dag. Kryper väl ut från stenen imorgon om jag orkar efter sjukhusbesök och skit.

Suck.  

Jag får mycket "skäll" av min terapeut att jag lever mej för mycket in i andra och hur andra har det. När det skadar mej kan jag hålla med henne, för det är inte bra i för stora doser. Man kan ju faktiskt bry sej och må dåligt över saker som man inte behöver också. Himla onödigt.

Som i morse när jag läste tidningen.

På tal om skillnaden på folk och folk.

Tänk er att man tar alla som  bor i centrala Linköping, radar upp dom och skjuter ihjäl dom. Bara så där. Säg att det bli så där en 30 000 döda. Blandad kompott, mammor, pappor, mormödrar, farmödrar, ja ni förstår? 

Detta enbart för att de har en förälder, ett barn eller barnbarn som inte säljer droger, eller säljer till fel människa, eller för fel människa.

Det här är vardagen i norra Mexico. Nu. Idag. År 2010.

Drogkartellerna mördar urskillningslöst, utan pardon. Detta för att polis och regering vill få ett slut på drogförsäljningen. 

Det här är stort, nästan för stort för att tänka på säger många. Men jag tycker inte det. 

Den dagen  jag slutar att tänka på hur andra har det är det något som är fel.

Jag vill inte bara tänka på  mej och mitt. Varför avskärma sej för hur det faktiskt funkar i världen? 

Kanske känna tacksamhet för hur  bra man faktiskt har det? 

Hur ont jag än har varje dag, varje, minut, varje sekund, så har jag tak över huvudet, bidrag från staten varje månad, en underbar familj och många härliga vänner. Och bor i en stat där det sociala nätverket faktiskt fungerar, oftast. 

Det är lätt att glömma det ibland.

Nu till saken då, att det är skillnad på folk och folk. Jag menar att det inte känns så hemskt att läsa om dessa 30 000 (!!!) människor, men det skulle ju kännas vidrigt om det hände här i Sverige. Jag menar, Motala skulle ju i stort sett bli folktomt. Tänkvärt.

Ja det känns ibland som om man lägger pussel när man försöker få ihop en träff med familjen. Då menar jag bara de närmsta alltså. 

Men kära nån, det är en del att få ihop kan jag tala om.

En bror som bor med familjen i Halmstad, honom brukar vi träffa ganska sällan, det är många och långa mil det!

En bror som har villa, volvo, ett barn, vovve  och så, men bor ganska nära.

En tredje bror som har som föregående plus ett barn, och bor lika nära.

Föräldrar som bor ganska nära också.

Så långt ganska bra, eller hur?

Men nu jobbar en var tredje helg.

Den andra har jour var tredje helg,  men inte samma som den första jobbar då såklart. 

Intressen och hobbies som tar upp mycket tid och annat man brukar göra på helgerna.

Nä, det gick inte att få ihop någon födelsedags fika för Lillen där vi alla kan träffas. Den här gången heller.

Vilken tur att vi kommer träffas ändå och fira honom. Bara inte samtidigt allihop!

Nästa pussel äger rum när maken fyller i december.   

Känner ni igen er eller är det bara jag som får pussla så här?