Så många underbara människor som ställer upp för andra, ser det bästa i andra och sprider glädje omkring sej. Jag gillar verkligen sådana människor och försöker verkligen att att vara en sådan själv, även om jag verkligen inte lyckas.

Sedan finns det andra människor, självklart, av alla de slag. Och självklart vill jag med detta komma någonvart. 

För att göra en lång historia så kort som möjligt, handlar det om en av mina katter. Han kom in i våra liv för tio år sedan, en mycket vacker katt, kolsvart med en liten vit fläck under hakan, illgula ögon. Jättemysig, gosig och snäll mot människor.

Han försvann för fem år sedan, lite så där pö om pö som gjorde att jag trodde att han var på väg att flytta. Katter som inte är rena innekatter är ju svårt att bestämma över. 

Mycket riktigt var han snart borta hela året, men kom konstigt nog hem en eller ett par gånger om året och sa hej. Tjock, välmående och blank i pälsen. 

Jag trodde att han flyttat hem till någon i området här och frågade runt, men ingen kändes vid honom. Han är ju kastrerad och ID märkt också. 

Konstigt var det och konstigare skulle det bli.

I början av detta år kom han hem igen, efter ett par år utan att "höra av sej". Och valde att stanna här. Hmmm. Nu har jag alltså hans bror kvar här, som han verkade känna igen, och vara nästan sams med. Men stackars lille Tusse, min långhåriga katt som bara är tre år och inte känner Frisse, åker på stryk så in i den!! 

Så, jag försöker ge dom mat på olika ställen, står och vaktar med kvasten i högsta hugg när de äter och får springa ut med jämna mellanrum och dela på dom när de slåss. Och jag mår skitdåligt. Fy!!

Och tilläggas bör, att mina hundar inte blev så glada heller. En av dom fanns ju inte här när han försvann och jagar mer än gärna främmande katter. 

Rörigt och jobbigt. Men det verkade lugna ner sej och jag kanske inte skulle behöva avliva Frisse ändå då, för det hade jag ju funderat på. 

Men då börjar han försvinna igen. Jaha, tänker jag, ska han flytta tillbaka igen, till stället han har bott på i fem år? 

Men jag vet inte jag, vad jag ska tro. 

För plötsligt kommer grann damen hit och ber mej att hämta hem min katt. Va? Hämta hem? Bry dej inte om honom så kommer han väl hem igen, sa jag. Men nej, han ville inte ge sej av sa hon, får hon se om någon vill skjuta den? 

Va? Men? Jaha? Ja, om han inte vill ge sej av och bråkar med dina katter kan jag ju inte göra något åt det, så gör det du måste, antar jag, svarar jag. Lite misstänksam, eftersom jag vet att hon pratar illa om mej, ganska grovt. 

Så häromdagen kommer hon med bilen, med min katt i, en stor kastrat, som aldrig suttit i en bil förut, och tror att han ska stanna här! Hon tycker jag ska avliva katten själv. 

Men han kom ju tillbaka till henne igen såklart. Då kommer hon hit och är lite förbannad. Hämta din katt och avliva den nu är du "snäll". När jag då frågar om var jag ska leta och om han är framme vissa tider, säger hon; Ja han får ju mat morgon och kväll så då är han ju framme. 

Då kom hon väl på vad hon sagt för då gick hon. 

Hon ger min katt mat två gånger om dagen!!! Men säger till mej att jag ska avliva honom för att han inte vill flytta hem. Klart han inte vill när han får mat där. Två ggr om dagen. Här får han mat på kvällen. Om han bodde här. 

Det här mår jag riktigt dåligt av. Tycker hon så illa om mej så hon gör så här för att jag ska må så dåligt som möjligt? Ge sej på mina djur. I andra hand så att säga. 

Fy vilket folk det finns. 

 

Antti

25 oktober 2010 07:54

Siken dåre, mata katten och sen undrar man varför den inte vill lämna... Man kan ju undra var hon var när man delade ut IQ. Nåja som jag brukar säga "sista idioten är inte född ännu" men lycka till nu och jag hoppas på att allt löser sig till det bästa.

http://azka.willberg.net

Kavril

25 oktober 2010 10:05

Jaa, jag pratade med den vuxna dottern som bor hemma hos mamma (!) och jag sa åt henne att hon kanske skulle sluta mata min katt så skulle han sluta vara hos dom. Då utbrister hon; Neeeej, men det hjälper väl inte heller!! Nähe, det gör det inte nej.... Jag gav upp där faktiskt, hopplöst fall.

 

Liselott

25 oktober 2010 08:26

Hallå!! Man kan ju undra om det är hos henne han bor när han inte bor hos er.....ang damen så "går nog inte hissen ända upp" som vi brukar säga här!! Hoppas det löser sig, kram Liselott

Kavril

25 oktober 2010 10:07

Jag har ju tänkt tanken att han har bott där och att hon bara har tröttnat på honom. Men finns det verkligen sånt folk? Suck.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dagarna alltså.   Dom bara försvinner, undrar var dom tar vägen?     Idag (igår nu, krasst sett) var jag övertygad om att det var tisdag, länge... Tur att Lillen skulle vara på förskolan onsdag, istället för fredag, för annars hade jag åkt oc...

Jösses, jag har inte haft tid med annat än den andra bloggen. Jag blir liksom uttömd på saker att skriva om där, sen har jag ju inte så många läsare här!   Fast dom jag har, håller jag kär, så jag måste ju skriva lite någon gång, tycker jag kanske....

Nu har jag skrivit av mej allt sjukdomsrelaterat i den andra bloggen. Nu till denna. Jag har väldigt få besökande här. Undrar om några av mina gamla vänner läser den nya bloggen. Det är ju egentligen där jag skriver om min vardag, som den ser ut. J...

Ja, det var det mycket av när vi var på VM i plöjning!! Lillen var i paradiset!!    Han var i paradiset den dagen, och det kändes väldigt bra att vi tog oss den tiden att åka dit!!   Idag har vi (gubben  ) röjt lite i ett förråd. Tänk vad  myck...

Men det är faktiskt bara tre månader sen det såg ut så här!!!    Kommer ni ihåg?  Och nu gnäller en del på att det blåser kallt när det är 17 grader varmt ute....   Nävars, men jag gnällde lite själv idag att det var kallt.. Det blåste och var ...