Ja, jag är så trött så jag tror jag skulle kunna somna stående.   Felet är ju att jag samtidigt inte kan sova ordentligt. Jag har för ont. Jag försöker desperat få ordning på mina mediciner, men den här gången verkar det ta ett tag.  

Jag har ju skrivit förut att jag ofta får lite panik emellanåt om det börjar gro igen här hemma. När jag har så här ont får jag faktiskt ganska mycket gjort, tro det eller ej.

Igår bakade jag ju formfranskor igen, familjen bara älskar dom.   Och jag lagade maten igår och idag också. (jag brukar alltså inte göra det  )

Idag började jag röja bland en massa skit, sånt där ni vet, som bara ligger och inte används. Som gör mej tokig!  

Sen tog jag med mej  dottern och hundar och cyklade till förskolan idag för att hämta Lillen. Det gjorde så otroligt ont och jag blev helt slut, men guuuud vad skönt det var ändå efteråt.    

Jag har ju blivit ganska mycket sittande nu, när jag mår så här dåligt. Eller liggande rättare sagt. Men jag försöker ta dagen som den kommer och inte sätta så mycket press på mej själv. För det är jag själv som pressar på om att göra det och det. Ingen annan. Så då är det ju bara jag som kan sluta med det.

Ha en fin kväll.

 

Liselott

14 oktober 2010 14:03

Hallå!! Håller tummarna på att det blir ordning på medicinering och du får mindre värk och kan få sova ut ordentligt. Skönt att familjen inte pressar på att du måste göra en massa saker utan ta det i din takt! Man får vara glad för det som blir gjort =) Förståelsen från vissa nära och kära har inte jag så det blir till många tårar när de inte kan ha förståelse för att det inte finns kraft/ork =( men som min goa vännina tröstade mig med igår att hade jag kunnat göra allt så hade det ju heller behövt så mycke rehab och kunde ju då istället ha jobbat!! Kram på dig, Liselott

Kavril

14 oktober 2010 22:13

Hmpf... Jo, jag har några som stått mej nära som inte har förstått heller, men jag har rationaliserat bort dom så att säga. ;) Jag försöket så långt jag kan att alltid ha positiv energi omkring mej. Fast det är ju inte alltid lätt... Stå på dej!! Kramar!

 

Liselott

15 oktober 2010 09:40

Tyvärr är de så nära så det inte går att rationalisera bort dessa. Min läkare och kurator har även haft samtal med dessa utan respons =O jag försöker tänka att de inte klarar av att se att jag är dålig! Kram

Kavril

15 oktober 2010 23:12

Oj vad svårt det där verkar vara. Jag har ju inga problem så nära, men kan nog förstå lite, lite av vad du går igenom. Det där är så svårt. Jättesvårt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dagarna alltså.   Dom bara försvinner, undrar var dom tar vägen?     Idag (igår nu, krasst sett) var jag övertygad om att det var tisdag, länge... Tur att Lillen skulle vara på förskolan onsdag, istället för fredag, för annars hade jag åkt oc...

Jösses, jag har inte haft tid med annat än den andra bloggen. Jag blir liksom uttömd på saker att skriva om där, sen har jag ju inte så många läsare här!   Fast dom jag har, håller jag kär, så jag måste ju skriva lite någon gång, tycker jag kanske....

Nu har jag skrivit av mej allt sjukdomsrelaterat i den andra bloggen. Nu till denna. Jag har väldigt få besökande här. Undrar om några av mina gamla vänner läser den nya bloggen. Det är ju egentligen där jag skriver om min vardag, som den ser ut. J...

Ja, det var det mycket av när vi var på VM i plöjning!! Lillen var i paradiset!!    Han var i paradiset den dagen, och det kändes väldigt bra att vi tog oss den tiden att åka dit!!   Idag har vi (gubben  ) röjt lite i ett förråd. Tänk vad  myck...

Men det är faktiskt bara tre månader sen det såg ut så här!!!    Kommer ni ihåg?  Och nu gnäller en del på att det blåser kallt när det är 17 grader varmt ute....   Nävars, men jag gnällde lite själv idag att det var kallt.. Det blåste och var ...