Vad ska jag säga om denna dag?

Den har varit väldigt bra på många sätt.

Dagen gick åt till att packa iordning på alla tupperware saker. Det tar en stund att få ordning på det så att det ligger där det ska och man har fått med allt. Men jag brukar alltid glömma något ändå...   

Hämtade Lillen på förskolan. Han var inte riktigt sej själv tycker jag. Han var bara ledsen och sur. Visste inte vad han ville riktigt. Jag förstod att det nog kunde vara något på G. 

När jag kom hem från min tupperware demo vid nio, var han ju mycket riktigt inte frisk. Maken hade haft svårt att få honom nöjd vid sänggåendet och duschen. När han la honom kändes han varm. Och jag kan intyga att så är fallet. Jag var inne nyss och tröstade honom och han är jättevarm. Typiskt att han ska få feber nu. Han har ju haft sin förkylning i flera veckor. Hoppas nu att han inte smittat någon bara för det... 

Det är nog något som går här, för jag har ju haft rejält med skallebank nu i några dagar. Tur att det går över!!  

Nähe, Lillen har vaknat flera gånger nu senaste timman och bara gråtit. Så kommer det att vara hela natten om jag känner honom rätt. Jag sov bara tre timmar igår natt för att jag mådde dåligt, så det här blir nog kul!!!   

Hm, god natt alla!!

Såg på Efterlyst ikväll och blir, som vanligt så himla arg!!!

På oss!!

Vi människor!!

Hur vi bär oss åt mot varandra!! Den ena värre än den andra!!

Den fjortonåriga svarta pojken som sitter på tunnelbanan i lugn och ro och blir fullständigt misshandlad av en skinnskalle..... Bara för att han är just...svart..... Det blev ju filmat och man ser hur den vuxna mannen först ger pojken en hoppspark för att sedan direkt en rak höger. Det sitter då tre vuxna män och tittar på. Dom TITTAR PÅ!!!!!!! Arrgghh, jag blir så arg!!!!!! Den svarta killen går då därifrån efter uppmaning från en som tittade på, men blir då förföljd och mer misshandlad. Och vet ni, det behövdes bara en som sa ifrån för att f'*nskapet skulle sluta slå, så det hade ju kunnat förhindras tidigare.... 

Är det så här? I Sverige idag? 

Skiter vi i andra så till den milda grad att vi kan se på när vuxna män misshandlar pojkar? 

Fast det är nog så tror jag. I samhället i stort. Det har jag sett på nära håll. Barn som far illa som ingen bryr sej om. Inte heller samhället. Djur som far illa, som ingen bryr sej om. 

Polisen gör inget. Socialen gör inget. Länsstyrelsen gör inget. Så varför ska vi göra något? 

Det kanske ska vara så här?  

Sköt dej själv och skit i andra är kanske ett bra motto? I alla lägen?

Om grannen slår sin fru sönder och samman varje helg så är det deras problem. Eller?

Om kompisen misshandlar sitt barn flera gånger i månaden är det väl inte värt att lägga sej i. Eller?

Om gubben på hundklubben slår och sparkar sin hund är det väl inget att bry sej om. Eller?

Om pappan utanför ICA lyfter sin dotter i håret för att hon vägrar gå, är det upp till honom. Eller?

Det här med att sköt sej själv och skita i andra är en bra regel ibland, då i rätt syfte. För man ska ju inte lägga sej i andras liv i onödan och spionera och hålla på. Men ibland kommer det situationer där man måste lägga sej i, tycker jag. Eller är det kanske meningen att människor ska få göra allt ifred? Även sådant som är olagligt och omoraliskt?

Eller är det då det slutar med att en liten tvåårig pojke mister sitt liv när styvpappa mister kontrollen över sin ilska och håller ner barnet och slår barnet i magen. Lägger barnet i sängen där den ligger och dör. Tänk om det togs på allvar när pojken kom in med en vridfraktur på överarmen veckan innan. Som styvpappa hade åsamkat pojken. Som läkaren misstänkte direkt. 

Den som inget har att dölja kan nog tåla att hamna under lupp tror jag.

Men vi kanske inte ska bry oss. För det är ju jobbigt.

Eller?

Tungt inlägg idag och jag ber om ursäkt för det. 

Men ibland måste jag lufta mina tankar om detta. Jag tänker på det ofta och hoppas innerligt att jag vågar agera som jag gjort förut när jag ser sådana saker hända. Jag har gjort så gott jag kunnat utan att riskera mitt liv. 

Jag kanske gjorde fel, men om jag ska kunna leva med mej själv måste jag reagera. På det sätt som jag klarar av. 

Pappan utanför ICA tex,  sa jag till och sen ställde jag mej och glodde på honom med mobilen vid örat. Det räckte för att den livrädda flickan skulle få sitt hår tillbaka. Den gången iallafall. Jag gjorde vad jag kunde. Hoppas jag. 

Har idag talat om för mej med stora bokstäver att det verkligen sitter där, mellan axlarna....  Huvudvärk som heter duga!!   Och inte ger det sej med tabletter heller. Ja ja, det går väl över. 

Fick för mej att gå till förskolan idag och hämta sonen. Det är två och en halv kilometer dit, vacker natur, uppför hela vägen dit, nedför hela vägen hem. Det regnade, så jag tänkte först strunta idet. Men jag har ju så fin traderainköpt regnjacka och vagnen har ju fint och dyrt regnskydd. Nej, hade inget att skylla på längre, mer än värkande leder, så det var bara att börja gå!!! (För lederna värker ju jämnt, alltså inget att skylla på  )

Men det var så skönt att få det gjort!! Jag måste ju hålla kroppen igång, hur ont det än gör, eftersom jag inte sitter ihop riktigt. Så pinan ger ju ett bra resultat, hoppas jag!!!  Det tog ju en och en halv timma sammanlagt med hämtningen. 

Gubben jobbade över idag, så jag fixade maten. Han brukar ju göra det annars, han gillar ju det. Men jag gjorde hemmagjort potatismos med falukorv i ugn. Enkelt och gott. Lillen åt som en liten ponny, det gillade han!!!! Roligt när ens barn gillar ens mat faktiskt.   

Och inget blev gjort här hemma idag. Bara att acceptera ibland att kroppen säger ifrån.   

Jag kan verkligen lyssna på musik med hela själen, jag lovar. 

Vissa låtar påverkar mej så pass att jag kan börja gråta på stört!!!!

Eller få gåshud. 

Jag kan må riktigt riktigt bra om jag lyssnar på en riktigt bra låt som jag associerar med något riktigt bra. Kan ni det? En del har inte den förmågan har jag förstått, men jag som har hållit på med musik hela mitt liv är väldigt bra på det måste jag säga.

Just nu sitter jag och njuter av gamla godingar. Sådant jag lyssnade på i tonåren. Depeche Mode. Älskar dom fortfarande, och de håller ju på än, till min lycka!!!  

 Funderar på om jag ska bita ihop och göra något idag.   Jag skurade ett rum igår och då får jag sota för det i ett par dagar. Det är riktigt illa idag tyvärr. Inte bara lederna som gör ont, utan eftersom nacken är så illa just nu så får jag huvudvärk också. Det blir väldigt mycket kaka på kaka. Tröttsamt. Sen älskar jag alla årstider, det gör jag, men hösten gör ont!!! Lederna gillar INTE kylig och fuktig luft... Jag brukar inte prata så mycket om att jag har ont, men det bara rinner över ibland. Suck....

Nä, nu är jag färdig med gnällandet.   

Jag är så himla sugen på att baka bullar. Om jag skulle ta och göra det? Har ett jättegott recept på ganska snabba bullar. Tänkte att det är bra att ha lite att bjuda på när man får hem folk. Fast det är klart, hit kommer det väldigt sällan någon. Vi bor ju lite avsides. Brukar mest vara jag som åker till andra. Ja, jag får se. Måste ju hämta Lillen sedan också. Med förhoppning att han inte har nya rivsår. 

Har ju hämtat två dagar nu när han har haft rivsår från samma pojke. Sedan känns det nästan som om det är meningen att Lillen ska skylla sej själv. Pojken som rev är betydligt äldre än Lillen kan tilläggas.  Hm. Jag vet inte. 

Vill ju inte att han ska lära sej att slåss, men han ska ju inte bara ta emot heller. Svårt det där. Lillen är ju inte två år än. Tål att funderas på. 

Uttalade av rätt människa kan ord vara så underbara. 

Och så sårande. 

Det finns inget som är så sårande för själen som hårda ord uttalade av någon man älskar. 

Sen finns det ju människor som skulle kunna säga vad som helst till mej utan att jag skulle lägga så mycket vikt vid det. Eller ja, nästan vad som helst. 

Jag hoppas bara att jag själv tänker noga innan jag pratar, för ord kan göra så otroligt ont. Det bara är så.

Sen räcker det alltid med att få några glada tillrop från några av mina bloggföljare eller vänner på FB så kan jag bli så himla glad!!! Är det inte himla fränt?

Ordets makt.  

Vissa dagar är jag så otroligt trött!!

Visst är det jobbigt och tröttsamt att ha ont hela tiden, men kära nån så jobbigt det är att vara så här trött. Emellanåt är det jobbigt med det mesta. Tur att det brukar gå över snabbt. Inte smärtan och tröttheten, utan känslan av det bara är jobbigt alltså.  

Det är så mycket man kan ändra på bara av att ändra attityd. Jag känner mej så mycket bättre varje gång jag kan förmå mej att se saker och ting genom ett positivt filter, istället för ett negativt.

Hur man reagerar sen då!!! Jag har lärt mej med åren hur viktigt det är att reagera på ett balanserat sätt, det gör så mycket! Varje gång jag inte gör det brukar det gå åt H***E. 

Nu är jag visst lite kryptisk känner jag, och det är inte min mening, men det har varit lite tufft ett tag nu. Jag vill inte dela med mej för mycket av det som är negativt helt enkel. Det finns så många andra som gör det tycker jag. 

Tur att det finns ännu fler som sprider glädje istället. Man kan ju skriva om negativa saker utan att sprida skit omkring sej också faktiskt.

Still learning...    

Ja ja, nu är det nog med sånt där djupt skit.  

Har i vilket fall som helst haft besök här idag. Mina föräldrar ringde på eftermiddagen och undrade om de fick koma förbi på en kaffe. Sånt gillar jag!!! Människor som spontant kan ringa och fråga om man kan slå på kaffet bara. Enkelt och utan krusiduller. Jag gjorde äppelpaj och de hade bullar ock kex med sej. Kan det bli bättre? 

Gick en underbar promenad i skogen här efteråt. Det behövdes kan jag tala om, den där pajen la sej som bomull i magen kan ja lova!!!  

Klockan snart ett, så nu blev dit visst söndag också...

Imorgon, (idag) ska guben min ligga under sin bil igen, med förhoppningen att den ska vara färdig och lagad till nästa helg. 

Jag hoppas orka fungera någorlunda normalt. Bara det. Då blir jag glad.     

Ja, det är inte min franska jag har någon form på, jag lovar!! Himla konstigt språk det....   

Nej, jag bakar formfranska. Jag har aldrig gjort just det, så det ska bli spännande att se hur de blir. Jag älskar att baka, även om min kropp säger ifrån för det mesta, så gör jag det så ofta jag kan. 

Men att baka så det duger åt alla i familjen är inte lätt. Jag gillar ju typ filmjölksbröd och sånt. Med mycket frön i, solrosfrön och pumpa frön och kli och så. Det hatar min man!!!

Sååå, vad gör inte jag då? Bakar formfranska, gjort på vetemjöl special..... 

Duktig fru jag är va?    

Jag är av den åsikten, att om man har ett mål och vägen dit inte fungerar så måste man byta strategi.

Som exempel. Du vill gå ner i vikt, för du trivs inte med hur du ser ut. Du går inte ner ett enda dugg. Då är det dags att ändra matvanorna, istället för att bara prata om det och gnälla över hur tjock du är. 

Jag har givetvis själv gjort precis så, vad jag än tycker just nu. Men jag tror stenhårt på att vi människor är bra på att förändras. Till det bättre. Ja, till det sämre också så klart, men i första hand till det bättre. 

Jag mådde förut ganska dåligt över hur jag var bland folk. Det kändes aldrig bra på något sätt. Människor gjorde mej nervös helt enkelt. Men det handlade ju inte om dom, utan om mej. Mitt sätt att bemöta andra. 

Om jag är på ett visst sätt bland andra så smittar det av sej, vare sej det är negativt eller positivt. Ni vet ju hur skratt smittar av sej! Gnäll, sura miner och tjurighet smittar också tyvärr.

Jaa, jag säger då det... Vilka funderingar man kan ha så här på eftermiddagen....