Såg på Efterlyst ikväll och blir, som vanligt så himla arg!!!

På oss!!

Vi människor!!

Hur vi bär oss åt mot varandra!! Den ena värre än den andra!!

Den fjortonåriga svarta pojken som sitter på tunnelbanan i lugn och ro och blir fullständigt misshandlad av en skinnskalle..... Bara för att han är just...svart..... Det blev ju filmat och man ser hur den vuxna mannen först ger pojken en hoppspark för att sedan direkt en rak höger. Det sitter då tre vuxna män och tittar på. Dom TITTAR PÅ!!!!!!! Arrgghh, jag blir så arg!!!!!! Den svarta killen går då därifrån efter uppmaning från en som tittade på, men blir då förföljd och mer misshandlad. Och vet ni, det behövdes bara en som sa ifrån för att f'*nskapet skulle sluta slå, så det hade ju kunnat förhindras tidigare.... 

Är det så här? I Sverige idag? 

Skiter vi i andra så till den milda grad att vi kan se på när vuxna män misshandlar pojkar? 

Fast det är nog så tror jag. I samhället i stort. Det har jag sett på nära håll. Barn som far illa som ingen bryr sej om. Inte heller samhället. Djur som far illa, som ingen bryr sej om. 

Polisen gör inget. Socialen gör inget. Länsstyrelsen gör inget. Så varför ska vi göra något? 

Det kanske ska vara så här?  

Sköt dej själv och skit i andra är kanske ett bra motto? I alla lägen?

Om grannen slår sin fru sönder och samman varje helg så är det deras problem. Eller?

Om kompisen misshandlar sitt barn flera gånger i månaden är det väl inte värt att lägga sej i. Eller?

Om gubben på hundklubben slår och sparkar sin hund är det väl inget att bry sej om. Eller?

Om pappan utanför ICA lyfter sin dotter i håret för att hon vägrar gå, är det upp till honom. Eller?

Det här med att sköt sej själv och skita i andra är en bra regel ibland, då i rätt syfte. För man ska ju inte lägga sej i andras liv i onödan och spionera och hålla på. Men ibland kommer det situationer där man måste lägga sej i, tycker jag. Eller är det kanske meningen att människor ska få göra allt ifred? Även sådant som är olagligt och omoraliskt?

Eller är det då det slutar med att en liten tvåårig pojke mister sitt liv när styvpappa mister kontrollen över sin ilska och håller ner barnet och slår barnet i magen. Lägger barnet i sängen där den ligger och dör. Tänk om det togs på allvar när pojken kom in med en vridfraktur på överarmen veckan innan. Som styvpappa hade åsamkat pojken. Som läkaren misstänkte direkt. 

Den som inget har att dölja kan nog tåla att hamna under lupp tror jag.

Men vi kanske inte ska bry oss. För det är ju jobbigt.

Eller?

Tungt inlägg idag och jag ber om ursäkt för det. 

Men ibland måste jag lufta mina tankar om detta. Jag tänker på det ofta och hoppas innerligt att jag vågar agera som jag gjort förut när jag ser sådana saker hända. Jag har gjort så gott jag kunnat utan att riskera mitt liv. 

Jag kanske gjorde fel, men om jag ska kunna leva med mej själv måste jag reagera. På det sätt som jag klarar av. 

Pappan utanför ICA tex,  sa jag till och sen ställde jag mej och glodde på honom med mobilen vid örat. Det räckte för att den livrädda flickan skulle få sitt hår tillbaka. Den gången iallafall. Jag gjorde vad jag kunde. Hoppas jag.