Bara måste visa!! När spolbilen var här och tog hand om vårat stopp i avloppet i går, så for ju hundarna fram för att kolla läget. När det stora grå kom fram med sin boll, som vanligt, frågade han som spolade vad det var för ras? Det är storpudel, sa jag. Det är pudlar, alla tre. Alltså, han tittade på mej med en sådan blick att jag höll på att skratta ihjäl mej!! Pudel??? Är det? Men han är ju jättesnygg ju!! Var hans kommentar. Ja tyvärr är det ju sällan man ser hur de ser ut under all päls. 

   Före klippning.

   Efter klippning! Visst är han lite söt?   

Ja ja, jag ville bara visa det.   

Diskuterade med en väninna häromdagen varför en del bloggar egentligen. Själv gör jag det för att lufta allt om min sjukdom och andra tankar som rör sej i huvudet. Jag vet ju hur många som läser varje dag, och hur få som lämnar kommentarer. Inte lätt att veta vilka som läser då, men jag bloggar ju inte för andras skull egentligen. Utan för min egen skull. 

Fast det är klart, vad kul det skulle vara om alla som besökte min blogg kunde ge så härliga kommentarer som Liselott gör varje dag! Det vore ju helt enkelt underbart. Du är ju så bäst!!  

Men nu är det som det är. Jag vet ju att flera som läser inte har ärliga syften med att läsa. De läser för att gotta sej i min smärta. Men det bjuder jag på. Synd bara att de aldrig vågar stå för att de har varit här.   

Andra bloggar för att lämna ut så mycket som möjligt om sitt liv. Det skulle jag ju aldrig våga göra, eftersom det är väldigt lätt att missbruka sådant. Men jag har ju läst en del bloggar där de lämnar ut både sej själva och sina barn. Sina semesterplaner och när de jobbar. Det är bara för alla brottslingar att läsa sej till när huset är tomt, hur mycket av värde som finns, hur många barn det är i huset och hur gamla de är.   Osv osv... Nej, man får passa sej för vad man skriver.... 

Idag hade jag lunchbesök.   Det var så himla trevligt att sitta i lugn och ro och prata med en väninna så. Det var så länge sedan!!!  Jag har en väldigt liten umgängeskrets, så det blir inte mycket vuxentid med andra vuxna för mej. Det är ju så det blir när man blir sjuk och går hemma i tio år. De jag trodde var vänner var det inte, visade det sej. Så jag är så tacksam för de jag har.   

Fast samtidigt är det sällan jag känner mej ensam. Fast jag inte pratat med någon annan än familjen på flera veckor ibland. Hela dagarna kan gå utan att jag ser en endaste själ. På ett sätt tror jag att det är vad jag förtjänar. Jag är inte värd så mycket att jag ska ha vänner. Men sådana tankar är mörka och tråkiga och jag försöker stänga dom ute. Ibland går det. Ibland inte.   

När jag mår så dåligt som jag gör nu, och får kämpa så för att inte visa det utåt, kommer sådana tankar ganska ofta tyvärr. Så kanske min blogg blir lite grå ett tag nu. Jag vet inte. Kanske orkar jag lägga på mej masken. Får se. Det brukar jag ju klara av. Men jag är så trött. På all skit i denna värld. 

Men samtidigt så tacksam för det jag har, för det är så mycket!! Make sense?