Jag läste just en blogg som innehöll så otroligt många stavfel!!!   Visst kan man skriva fel när man sitter och skriver fort på sin blogg, men faktum är att det blir rödmarkerat när det är fel, och sedan borde man vilja skriva rätt tycker jag. Eller är det bara jag? Jag är väldigt  noga med mitt språkbruk, eftersom jag tycker om mitt land och mitt språk. Fast då kanske man får en stämpel på sej... Det verkar inte som om man ens får gilla sitt land. Sorgligt. Suck.

Var på föräldramöte ikväll, på Lillens förskola. Det var ju inte fullt med föräldrar precis, men några var där iallafall. Lite kul, för man kunde se släktskapet med en del. Det var så spot on på en del!!   

Mår fortfarande väldigt dåligt och är så trött. Det känns nästan hur medicinerna kryper ur kroppen. Det är nästan otäckt. Men jag vet ju att det snart går över, fast det är så himla jobbigt just nu. 

Det är ju en del annat som händer, som gör att jag känner sådan press. Inget jag kan skriva om här, men det är jättejobbigt. Jag har ju gjort ett val om hur mycket jag ska dela med mej av mitt liv på bloggen. Så detta kan jag tyvärr bara ge er ett a utan att komma vidare till b....  

Nej, nu sjönk mitt blodtryck igen känner jag. Så har det hållit på i en vecka nu. Det bara rasar och så blir jag svimfärdig. Men det går ju över det också, det vet jag. Men det hjälper ju inte  mej just nu bara. Himla skit.   

Ja, vet ni att det finns ett sådant vackert ställe här i närheten, som heter just så? Kastad kulle. Någon har alltså kastat kullen dit. Eller?  Tja, jag bara kom att tänka på den kullen just nu när solen skiner in genom fönstret, för det är så vackert där! Östgötaslätten i sin vackraste skrud. 

Natten har varit hemsk. Sova skulle jag behöva göra känner jag. Men det kryper i hela kroppen. De där tabletterna håller på att gå ur. Det kommer hålla på ett tag nu, det vet jag. Det är bara att bita ihop.   

Lilla sonen har blivit riktigt riktigt trotsig kan jag tala om!! Han är så himla lik sin storbror, på så många sätt! Storasyster var så lugn och medgörlig, att jag tänkte redan då, att om det blir fler barn kommer jag inte få det så här lugnt.... Tänk att jag hade rätt va?   

Nä nu tänkte jag ta min värkande och "krypiga" kropp och ta en promenad med hundarna i solen. Jag måste njuta av de här dagarna känner jag. Det kanske inte blir så många, vem vet?