Diskuterade med en väninna häromdagen varför en del bloggar egentligen. Själv gör jag det för att lufta allt om min sjukdom och andra tankar som rör sej i huvudet. Jag vet ju hur många som läser varje dag, och hur få som lämnar kommentarer. Inte lätt att veta vilka som läser då, men jag bloggar ju inte för andras skull egentligen. Utan för min egen skull. 

Fast det är klart, vad kul det skulle vara om alla som besökte min blogg kunde ge så härliga kommentarer som Liselott gör varje dag! Det vore ju helt enkelt underbart. Du är ju så bäst!!  

Men nu är det som det är. Jag vet ju att flera som läser inte har ärliga syften med att läsa. De läser för att gotta sej i min smärta. Men det bjuder jag på. Synd bara att de aldrig vågar stå för att de har varit här.   

Andra bloggar för att lämna ut så mycket som möjligt om sitt liv. Det skulle jag ju aldrig våga göra, eftersom det är väldigt lätt att missbruka sådant. Men jag har ju läst en del bloggar där de lämnar ut både sej själva och sina barn. Sina semesterplaner och när de jobbar. Det är bara för alla brottslingar att läsa sej till när huset är tomt, hur mycket av värde som finns, hur många barn det är i huset och hur gamla de är.   Osv osv... Nej, man får passa sej för vad man skriver.... 

Idag hade jag lunchbesök.   Det var så himla trevligt att sitta i lugn och ro och prata med en väninna så. Det var så länge sedan!!!  Jag har en väldigt liten umgängeskrets, så det blir inte mycket vuxentid med andra vuxna för mej. Det är ju så det blir när man blir sjuk och går hemma i tio år. De jag trodde var vänner var det inte, visade det sej. Så jag är så tacksam för de jag har.   

Fast samtidigt är det sällan jag känner mej ensam. Fast jag inte pratat med någon annan än familjen på flera veckor ibland. Hela dagarna kan gå utan att jag ser en endaste själ. På ett sätt tror jag att det är vad jag förtjänar. Jag är inte värd så mycket att jag ska ha vänner. Men sådana tankar är mörka och tråkiga och jag försöker stänga dom ute. Ibland går det. Ibland inte.   

När jag mår så dåligt som jag gör nu, och får kämpa så för att inte visa det utåt, kommer sådana tankar ganska ofta tyvärr. Så kanske min blogg blir lite grå ett tag nu. Jag vet inte. Kanske orkar jag lägga på mej masken. Får se. Det brukar jag ju klara av. Men jag är så trött. På all skit i denna värld. 

Men samtidigt så tacksam för det jag har, för det är så mycket!! Make sense?

 

Ann

22 september 2010 23:03

Jag är inne och läser varje dag. Tycker det är intressant att läsa vad du skriver. Jag kanske inte alltid lämnar ett avtryck , men ibland så. Man får vara negativ i sin blogg. Det är ju din blogg. Och mår du så just då när du skriver varför skulle du inte skriva det.
Kan väl vara skönt för dej att få ut lite av det som är inuti.
Kram på dej

Kavril

22 september 2010 23:55

Kramar tebaks!! :)

 

Liselott

23 september 2010 10:05

Hallå! Vad GLAD jag blir att bli uppskattad =) själv tycker jag att den som har sin blogg givietvis själv ska bestämma vad som står iden. Vi andra som läser gör ju ett eget val vilka man vill följa. Jag tycker du är modig som har en blogg och vågar skriva om hur du mår och vad du känner!! Det vågar inte jag, eller jag har ingen aning om var/hur jag skulle börja. Kanske i framtiden någongång för jag tror jag har mycket att ge...
Angående vänner så tror jag att när man har en kronisk sjukdom "orkar" man inte med många vänner....så är det iallafall för mig. Utan de man har är de RIKTIGA vännerna och de ska man vara rädd om! Många av mina såkallade vänner försvann också under mitt första år som sjuk =( då brukar jag tänka att de inte heller är värda min vänskap utan när jag stöter på dem hejar jag och går vidare...men på vägen har jag hittat nya och du är en utav dem fastän vi aldrig har träffats

Kavril

23 september 2010 13:22

Ja, tack så mycket! :) Jag bloggar ju för min egen skull, för att bearbeta alla känslor runt min sjukdom. Visst, jag lämnar inte ut allt, men det är så skönt att skriva av sej om det som händer hela tiden. Och egentligen struntar jag ju i om alla dom som hälsar på inte skriver något, men det är samtidigt så himla roligt när man får lite backning! :) Det är som du säger, riktiga vänner är sådana som kan ta att man får ställa in och krångla hela tiden. Och nya vänner är ju så roligt!! Som du, som kändes så rätt från början!! Kram!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dagarna alltså.   Dom bara försvinner, undrar var dom tar vägen?     Idag (igår nu, krasst sett) var jag övertygad om att det var tisdag, länge... Tur att Lillen skulle vara på förskolan onsdag, istället för fredag, för annars hade jag åkt oc...

Jösses, jag har inte haft tid med annat än den andra bloggen. Jag blir liksom uttömd på saker att skriva om där, sen har jag ju inte så många läsare här!   Fast dom jag har, håller jag kär, så jag måste ju skriva lite någon gång, tycker jag kanske....

Nu har jag skrivit av mej allt sjukdomsrelaterat i den andra bloggen. Nu till denna. Jag har väldigt få besökande här. Undrar om några av mina gamla vänner läser den nya bloggen. Det är ju egentligen där jag skriver om min vardag, som den ser ut. J...

Ja, det var det mycket av när vi var på VM i plöjning!! Lillen var i paradiset!!    Han var i paradiset den dagen, och det kändes väldigt bra att vi tog oss den tiden att åka dit!!   Idag har vi (gubben  ) röjt lite i ett förråd. Tänk vad  myck...

Men det är faktiskt bara tre månader sen det såg ut så här!!!    Kommer ni ihåg?  Och nu gnäller en del på att det blåser kallt när det är 17 grader varmt ute....   Nävars, men jag gnällde lite själv idag att det var kallt.. Det blåste och var ...