Träffade på en så himla söt röd pudelvalp idag. Det var så himmelskt att borra in näsan i pälsen och känna den där mjuka pälsen i ansiktet. Valpar är så himla bra för själen.    Ska fråga ägarinnan om det går bra att jag läger ut en bild på den här, för den är bara sååååå söt!!!  

Jag tog en särskild sväng med hundarna idag. Jag har en sväng jag går när  jag mår dåligt och vill tänka. En sådan där sväng så jag nästan går vilse. Rensa själ och hjärta från all skit som kastats åt mitt håll på sistone. Hittade gula kantareller och blek taggsvamp, såå gott. Fick en påse trattisar av en god vän också, så nu har jag en så fin samling svamp till vintern.  

Har funderat mycket på det som hände i helgen. Förstår fortfarande inte hur man kan använda ett barn för att reta upp mej så mycket som möjligt. NATURLIGTVIS blir jag förbannad. Lite kan man kanske skylla på spriten, för där den rann in försvann allt sunt förnuft. Att skrika så högt som möjligt utanför vår husvagn för att hindra sonen från att somna, och senare på natten stå och slå på husvagnen, väl medveten om att det sover en barnfamilj där inne. Med tre hundar.... Gör man så? Sedan prata skit, kasta saker omkring sej, slänga ur sej glirlingar via radion, nej, så gör man väl inte? 

Lösningen är att inte följa med på bilträffarna längre. Det går ju inte om det ska vara så här. Eller det kanske är så att någon vill få mej att gå ur klubben? Jag har varit med i många ideella klubbar, och haft många olika poster inom olika klubbar, men jag faktiskt aldrig varit med om något sådant här. 

Nu har jag sagt så mycket att vederbörande förstår vem jag pratar om, och så brukar jag inte göra. Men jag bloggar för att bearbeta mina känslor, och just nu är detta något jag är ledsen över. 

Ska jag göra som vederbörande vill? Sluta i klubben? Eller ska jag ignorera detta som hänt och köra på? 

Rörigt. Svårt. Ledsamt. För en av dem som var värst är någon jag tycker mycket om. Eller tyckte. Jag vet inte. 

Fan vad svårt.   

Såg att jag hade stavat fel igår och det blev ju riktigt fel av det!! 

Hädelse är ju inget positivt ord precis...

Jag menade ju händelserik och inte hädelsrik, även om det faktiskt var en och annan hädelse som for runt där....  

   Ja nu är det dags att baka bröd igen. Det blev ju ganska bra sist.   Men jag väntar på min nya silikon form från Tupperware, jag bara älskar dom!! Den högra är gjord i en sådan, den vänstra i en vanlig sockerkaksform. Diska en silikonform är helt otroligt enkelt!! Sen ska jag nog göra filmjölkslimpa också, det är så himla gott!   

   Sen måste jag bara berätta om vår egna privata flyguppvisning som vi har varje vecka! Vi bor nära Malmen där militären har sitt flyg. Nu övar helikopterflottiljen just här väldigt ofta och tränar landning på gärdet vid vårt hus! Det är en ynnest att få se!  

Idag har jag annars väldigt väldigt ont. Helgens bravader tar ut sin rätt, tyvärr. I normala fall skulle det vara värt det, men nu vet jag inte. Det kastades mycket skit fram och tillbaka och jag klarar inte det. Då mår jag bättre av att vara ensam hemma. Enklast så. Ensam med min smärta. Bara att acceptera att så är fallet. Det är ingen utanför familjen som står ut med mej helt enkelt. Inte mer än i någon timma eller så. Tänk att man är så hemsk?  

Ja det kan man inte säga annat, än att det var mycket som hände! Så mycket trevligt. Så mycket jobbigt. 

Vi kom alltså till bilträffen på fredag sen eftermiddag. Det var en hel drös som redan kommit dit. En liten glänta i djupaste småländska skogen. Precis vid en liten sjö som låg spegelblank och vacker. Åh det var så fint! Men jag tänkte att det nog blir ganska trångt, det var ju nästan 25 bilar anmälda!! 

Ja trångt blev det!! Men finns det hjärterum så finns det ju naturligtvis stjärterum!!!  Sedan hände det en del saker, som jag inte tar upp här, eftersom jag inte pekar ut någon här i bloggen, och de som vet vad som hände, skulle veta direkt vem jag pratade om... Ja ni vet hur det är. Jag blev väldigt ledsen iallafall. Jag till och med grät lite, och det hör inte till vanligheterna kan jag tala om.

Tur att det fanns människor där som var ett stöd. Men detta förtog väldigt mycket av en annars fin helg. Tänk att vuxna människor kan bete sej så?

Jag läste just en blogg som innehöll så otroligt många stavfel!!!   Visst kan man skriva fel när man sitter och skriver fort på sin blogg, men faktum är att det blir rödmarkerat när det är fel, och sedan borde man vilja skriva rätt tycker jag. Eller är det bara jag? Jag är väldigt  noga med mitt språkbruk, eftersom jag tycker om mitt land och mitt språk. Fast då kanske man får en stämpel på sej... Det verkar inte som om man ens får gilla sitt land. Sorgligt. Suck.

Var på föräldramöte ikväll, på Lillens förskola. Det var ju inte fullt med föräldrar precis, men några var där iallafall. Lite kul, för man kunde se släktskapet med en del. Det var så spot on på en del!!   

Mår fortfarande väldigt dåligt och är så trött. Det känns nästan hur medicinerna kryper ur kroppen. Det är nästan otäckt. Men jag vet ju att det snart går över, fast det är så himla jobbigt just nu. 

Det är ju en del annat som händer, som gör att jag känner sådan press. Inget jag kan skriva om här, men det är jättejobbigt. Jag har ju gjort ett val om hur mycket jag ska dela med mej av mitt liv på bloggen. Så detta kan jag tyvärr bara ge er ett a utan att komma vidare till b....  

Nej, nu sjönk mitt blodtryck igen känner jag. Så har det hållit på i en vecka nu. Det bara rasar och så blir jag svimfärdig. Men det går ju över det också, det vet jag. Men det hjälper ju inte  mej just nu bara. Himla skit.   

Ja, vet ni att det finns ett sådant vackert ställe här i närheten, som heter just så? Kastad kulle. Någon har alltså kastat kullen dit. Eller?  Tja, jag bara kom att tänka på den kullen just nu när solen skiner in genom fönstret, för det är så vackert där! Östgötaslätten i sin vackraste skrud. 

Natten har varit hemsk. Sova skulle jag behöva göra känner jag. Men det kryper i hela kroppen. De där tabletterna håller på att gå ur. Det kommer hålla på ett tag nu, det vet jag. Det är bara att bita ihop.   

Lilla sonen har blivit riktigt riktigt trotsig kan jag tala om!! Han är så himla lik sin storbror, på så många sätt! Storasyster var så lugn och medgörlig, att jag tänkte redan då, att om det blir fler barn kommer jag inte få det så här lugnt.... Tänk att jag hade rätt va?   

Nä nu tänkte jag ta min värkande och "krypiga" kropp och ta en promenad med hundarna i solen. Jag måste njuta av de här dagarna känner jag. Det kanske inte blir så många, vem vet?  

Bara måste visa!! När spolbilen var här och tog hand om vårat stopp i avloppet i går, så for ju hundarna fram för att kolla läget. När det stora grå kom fram med sin boll, som vanligt, frågade han som spolade vad det var för ras? Det är storpudel, sa jag. Det är pudlar, alla tre. Alltså, han tittade på mej med en sådan blick att jag höll på att skratta ihjäl mej!! Pudel??? Är det? Men han är ju jättesnygg ju!! Var hans kommentar. Ja tyvärr är det ju sällan man ser hur de ser ut under all päls. 

   Före klippning.

   Efter klippning! Visst är han lite söt?   

Ja ja, jag ville bara visa det.   

Diskuterade med en väninna häromdagen varför en del bloggar egentligen. Själv gör jag det för att lufta allt om min sjukdom och andra tankar som rör sej i huvudet. Jag vet ju hur många som läser varje dag, och hur få som lämnar kommentarer. Inte lätt att veta vilka som läser då, men jag bloggar ju inte för andras skull egentligen. Utan för min egen skull. 

Fast det är klart, vad kul det skulle vara om alla som besökte min blogg kunde ge så härliga kommentarer som Liselott gör varje dag! Det vore ju helt enkelt underbart. Du är ju så bäst!!  

Men nu är det som det är. Jag vet ju att flera som läser inte har ärliga syften med att läsa. De läser för att gotta sej i min smärta. Men det bjuder jag på. Synd bara att de aldrig vågar stå för att de har varit här.   

Andra bloggar för att lämna ut så mycket som möjligt om sitt liv. Det skulle jag ju aldrig våga göra, eftersom det är väldigt lätt att missbruka sådant. Men jag har ju läst en del bloggar där de lämnar ut både sej själva och sina barn. Sina semesterplaner och när de jobbar. Det är bara för alla brottslingar att läsa sej till när huset är tomt, hur mycket av värde som finns, hur många barn det är i huset och hur gamla de är.   Osv osv... Nej, man får passa sej för vad man skriver.... 

Idag hade jag lunchbesök.   Det var så himla trevligt att sitta i lugn och ro och prata med en väninna så. Det var så länge sedan!!!  Jag har en väldigt liten umgängeskrets, så det blir inte mycket vuxentid med andra vuxna för mej. Det är ju så det blir när man blir sjuk och går hemma i tio år. De jag trodde var vänner var det inte, visade det sej. Så jag är så tacksam för de jag har.   

Fast samtidigt är det sällan jag känner mej ensam. Fast jag inte pratat med någon annan än familjen på flera veckor ibland. Hela dagarna kan gå utan att jag ser en endaste själ. På ett sätt tror jag att det är vad jag förtjänar. Jag är inte värd så mycket att jag ska ha vänner. Men sådana tankar är mörka och tråkiga och jag försöker stänga dom ute. Ibland går det. Ibland inte.   

När jag mår så dåligt som jag gör nu, och får kämpa så för att inte visa det utåt, kommer sådana tankar ganska ofta tyvärr. Så kanske min blogg blir lite grå ett tag nu. Jag vet inte. Kanske orkar jag lägga på mej masken. Får se. Det brukar jag ju klara av. Men jag är så trött. På all skit i denna värld. 

Men samtidigt så tacksam för det jag har, för det är så mycket!! Make sense?