Avgiftning är alltid jobbig och vissa jobbigare än andra.

Just nu håller jag på med avgiftning från mina väldigt starka smärtstillande.

Det är som att sluta med heroin.

Skitjobbigt. 

Och all smärta som faktiskt inte känns under påverkan av medicinerna kommer nu med en kraft som nästan slår omkull mej. 

Hjärtat slår i över hundra hela tiden.

Svårt att sova då kan jag berätta.

Jag som sover dåligt i vanliga fall.

Känns som om jag jagas av någon som ska döda mej hela tiden.

Dödsångest.

Men.

Det kommer bli bättre.

Snart.

Hoppas jag.

Men vem fan bryr sej, som någon snäll människa sa?

Har precis pratat med en människa med släpig röst som presenterar sej som min nya handläggare.

Vilken i ordningen, det vet jag inte.Nummer tio kanske?

Jag är nu alltså så pass frisk att jag ska kunna gå till arbets förmedlingen. För dom vill nog ha mej där. Det finns nog massor av jobb som jag kan göra. 

"För man ser inte till arbeten som är vanligt förekommande på arbetsmarknaden lägre, utan ALLA jobb. Plusjobb, lönebidrag, Samhall och skyddat arbete. För är det inte så att du skulle kunna sitta på Samhall och montera ett par timmar om dagen ändå? Eller kanske bara en timma? Det anpassas efter dej vet du." 

Jag tror jag svimmar. Dom gjorde en jätteutredning själva på mej för två år sedan där som själva dömde ut mej som arbetsför. Men den har dom inte brytt sej om. 

"Glöm inte att hänvisa till den nu" Så dom skiter i den om jag inte säger åt dom att läsa den. Suck.

Alla intyg från mina läkare då? "Glöm inte att hänvisa till dom nu" 

Nehej, nej det ska jag inte. 

Något mer?

"Är du med i A-kassan?" Nej varför skulle jag ta mej råd till det när jag inte är arbetsför? "Ja men då kan du inte få några pengar vet du"

Nej men då lever jag på luft då. Jag är ju så tjock så jag kan ju se till att familjen får mat före mej, eftersom jag inte har något meningsfullt att göra om dagarna. 

Så. Inte äta. Inte ha ont. Inte gnälla. Inte finnas till. 

Jag kryper in under min sten igen.

Och här sitter jag, som vanligt.  

Funderar över mycket för tillfället.

Undrar över vad framtiden bär med sej.

Jag vill ju påverka det jag kan påverka.

Men när det gäller FK så blir man väldigt liten och körs över på ett sätt som bara en mastodont kan. 

Jag är ju inte ensam på något sätt och det skrämmer mej.

Jag är ju åtminstone relativt ung och har (än så länge  ) hjärnan i behåll. Jag kan ju försvara mej någorlunda och kan ganska mycket så att man har en rimlig chans.

En liten chans att ta sej ut det här med ära och heder i behåll.

Så synd att man ska behöva lägga  ner så mycket energi på det här bara. 

Har ångest över hur bloggen kommer att bli framöver.

Den kommer ju spegla min situation och den kommer nog inte vara så kul framöver. (Har den varit det förut tro?)

Nu gäller det verkligen att se det positiva i saker och ting!!

Inte låsa fast sej vid det negativa.

För jag har ju så mycket att glädjas åt!!

Har inte bestämt mej för hur mycket jag ska skriva om saken här, eftersom det finns folk som läser, som inte har mitt bästa för ögonen kanske. Får se hur mycket jag bjuder på och hur mycket jag orkar höra från annat håll senare. Ja, ni kanske vet hur sånt är.  Eller inte. Jag gör det iaf.

Ska väl försöka sova en skvätt så jag orkar med två tonårstjejer imorgon.     

(Två av alla saker jag är glad över)

Om jag inte var deprimerad innan, så blev jag det nu.

Just träffat rehabsamordnare. 

Nej, orkar inte skriva om det.

Inte just nu iaf.

   Min Land Rover är det nu körförbud på, så vi har bara makens igång och körbar. Den ska besiktas bara, men lagas lite rost på först.

För mej är det tyvärr ingen hög prioritet på det. Jag har tappat sugen. Både för att nacken helt enkelt blir risk-för-gråt-ond när jag kör på ställen som är mer guppiga än motorvägen. 

Jag skrev ju förut att jag nog inte kommer kunna sova inatt på grund av att jag har så himla ont och det är sånt här jag sitter och funderar på när jag inte kan sova.   Patetiskt.

Just nu går det bara runt i huvudet på mej.

Både för att jag har stoppat i mej mycket smärtstillande och för att det är mycket i huvudet just nu.

Bara tanken på försäkringskassan kan ju få en att utveckla en total hjärnsmälta ju. 

Så. Lägga mej ner iallafall kanske. 

Eller inte. 

Blir nog till att sitta och sova inatt igen.

Så får det bli.  

Ja, där upp någonstans har jag själen för tillfället. 

Hjärtat sitter nog på plats tror jag, men själen har rymt. 

Trött på så mycket.

Tacksam för så mycket annat.

Kämpar varje dag med att se det positiva i saker och ting.

Ibland är det svårt när kroppen slits itu av smärta. 

Medicinerna hjälper inte och smärtan bara tilltar.

Undrar i mitt stilla sinne hur långt man kan gå?

När jag befinner mej i det här läget, som jag gör några gånger om året, har jag så svårt att stå ut med vissa beteenden. 

Gnäll och sura miner är några. Missunsammhet och avundssjuka är annat. 

Just idag har det varit så svårt att koppla bort det där. (Tur att de här dagarna inte är så många)

Jag vet ju att de här dagarna kommer, när jag nästan inte står ut med mej själv. Kroppen gör så ont att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för bara fem minuters vila från denna arga smärta.

Då är det så svårt att ha överseende med folk som är arga och sura på mej för saker jag inte har gjort. Tar det aldrig slut tro?

Funderar inte ens  på att få sova inatt, för det kommer bli ganska dåligt med den varan, det vet jag.

Imorgon är en ny dag som jag förväntar mej bättre ifrån. 

Ska träffa rehabsamordnaren imorgon fm och ska ta med mej alla papper. Undrar om jag kommer orka bära alla?    

Tur att man har don här fyrbenta säger jag bara. De är mina änglar!!

Kollade på kort från sommaren. Här min fina Klematis.

Nu längtar jag så himla mycket till advent och att få ställa upp ljusstakarna i fönstren igen!!       

...att tänka på hur det var för två år sedan. 

Jag gör det varje gång mina barn fyller. Det är häftigt att tänka på vad man gjorde, exakt, för ett visst antal år sen. 

Idag för två år sedan var jag nybliven trebarnsmamma. Helt otroligt.   

Så mycket kärlek.  

För arton och ett halvt år sedan var jag nybliven mamma. Hur coolt är inte det då?