Efter middagen tog jag hundarna på en sväng till i mörkret här. Och här blir det verkligen mörkt kan jag tala om!!! 

Hade det varit för tio år sen hade jag nog knappt vågat, för jag var väldigt väldigt mörkrädd då, faktiskt.  

Men bor man så här får man komma över sånt. Och spindelfobi. För såna har vi också en uppsjö av.  

Men, det var faktiskt ganska skönt att gå där i mörkret, med pannlampa och hundar i reflexer. 

Kallt. Jätteont. Haltade halva vägen till lederna smörjt upp sej. Men såååå skönt!!!

Det är väldigt mycket att fundera över nu.

Jag blir ganska introvert. Jag vill ju inte heller hälla över någon skit på någon annan. 

Jag kan ärligt säga att jag inte vet var jag skulle varit idag utan mina barn och min man. Det är det som gör livet värt att leva. 

Saknar min stora son bara, väldigt mycket.

Men jag måste respektera att han har blivit vuxen och inte vill ha mamma i hasorna. Eller?    

Jag skulle så gärna vilja kunna cykla dit och hämta, men eftersom mitt sår inte har läkt än, så blir det bilen. 

Känns så fel, när det inte är längre än två och en halv kilometer. 

Sen vet jag inte om jag skulle orka just idag heller.   

Sov ju så otroligt dumt inatt, och det får jag ju sota för hela dagen. 

Det är ju som tortyr att vakna en gång i timman av smärta.

Som gammaldags tortyr.

Men om du frågar en del så får jag väl vad jag förtjänar.

   Sommaren känns ganska avlägsen nu va?   

Ja då vaknade jag minsann. (För fjärde gången)

Sen var det kört.

Ryggen och nacken tyckte att jag har sovit klart.

Det tycker inte jag.  

Tänk, så här har jag haft det i flera år.

Inte få sova en enda hel natt. 

Ibland klarar jag det bättre, ibland sämre.

Just nu, sämre, eftersom jag skriver om det här.  

Aja, ska väl stänga av datorn och kolla lite tv, till Lillen vaknar om några timmar.

Och hoppas på att jag kanske sover en liten stund till.