Ja, då var steg ett gjort då.

Arbetsterapeuten klar.

Svara på frågor som jag egentligen inte tycker de har med att göra. 

Men, jag svarar snällt och precis som det är.

Jag verkligen hatar att behöva sitta i en och en halv timma och enbart fokusera på allt jag inte kan, det jag inte är bra på, det jag har svårt för och det som är stört omöjligt.

Jag jobbar varje dag med att tänka positivt.

Inte vara min sjukdom.

Det är en stort bakslag att göra så här.

Nästa vecka ännu ett möte där det ska fokuseras på det negativa. 

Lika bra att börja samla ihop sej nu då.

Det är så himla jobbigt att ha sådan *fult ord* huvudvärk också.

Jag har ju alltid ont i nacke och huvud, men så ibland så sätter det fart i några veckor och dunkar riktigt i skallen.

Det är precis som om kroppen säger ifrån. Att den inte  orkar mer smärta. Hjärnan klarar ju inte vad som helst, det har jag läst mej till. Och att den kompenserar mycket för att klara av det. Det är ju därför jag har väldigt dåligt minne tex. Skönt att ha något att skylla på när man glömmer saker.    

Idag ska jag på bedömning igen, som sagt. 

Ska bli spännande att se hur det ska gå.

Mentalt är det jättetufft. 

Bli bedömd som på en ko auktion. 

Jag kanske är en kossa?   

En ful stackare i så fall, som ingen vill ha.  

Ska väl dra ut hundarna och ge dom lite mat, och sen försöka få i mej lite själv. Jag har fått stora sår i munnen igen, så det är inte så lätt. 

Men jag har ju en otrolig massa att ta av, så det är ju inte hela världen.   

Efter middagen tog jag hundarna på en sväng till i mörkret här. Och här blir det verkligen mörkt kan jag tala om!!! 

Hade det varit för tio år sen hade jag nog knappt vågat, för jag var väldigt väldigt mörkrädd då, faktiskt.  

Men bor man så här får man komma över sånt. Och spindelfobi. För såna har vi också en uppsjö av.  

Men, det var faktiskt ganska skönt att gå där i mörkret, med pannlampa och hundar i reflexer. 

Kallt. Jätteont. Haltade halva vägen till lederna smörjt upp sej. Men såååå skönt!!!

Det är väldigt mycket att fundera över nu.

Jag blir ganska introvert. Jag vill ju inte heller hälla över någon skit på någon annan. 

Jag kan ärligt säga att jag inte vet var jag skulle varit idag utan mina barn och min man. Det är det som gör livet värt att leva. 

Saknar min stora son bara, väldigt mycket.

Men jag måste respektera att han har blivit vuxen och inte vill ha mamma i hasorna. Eller?    

Jag skulle så gärna vilja kunna cykla dit och hämta, men eftersom mitt sår inte har läkt än, så blir det bilen. 

Känns så fel, när det inte är längre än två och en halv kilometer. 

Sen vet jag inte om jag skulle orka just idag heller.   

Sov ju så otroligt dumt inatt, och det får jag ju sota för hela dagen. 

Det är ju som tortyr att vakna en gång i timman av smärta.

Som gammaldags tortyr.

Men om du frågar en del så får jag väl vad jag förtjänar.

   Sommaren känns ganska avlägsen nu va?   

Ja då vaknade jag minsann. (För fjärde gången)

Sen var det kört.

Ryggen och nacken tyckte att jag har sovit klart.

Det tycker inte jag.  

Tänk, så här har jag haft det i flera år.

Inte få sova en enda hel natt. 

Ibland klarar jag det bättre, ibland sämre.

Just nu, sämre, eftersom jag skriver om det här.  

Aja, ska väl stänga av datorn och kolla lite tv, till Lillen vaknar om några timmar.

Och hoppas på att jag kanske sover en liten stund till.

Den talar just om för mej att jag inte kommer att får sova så mycket inatt. 

Kroppen känns som om lederna är utbytta mot något i trä med sandpapper på. Ungefär.  

Jag har en stor förhoppning att det ska lägga sej lite med tiden, trots att det är  november och kallt. Jag tror på det. Faktiskt. 

Satt här och kollade på kort. Det var bra skönt i somras ni.   

Det här kortet tog en kompis (Maggan)  när hon var här och tog en fika. 

Det var så varmt, skönt och trevligt. 

Och det görs alldeles för sällan.

Varför ska det vara så svårt att få till träffar med vänner ibland? 

Emellanåt kan det ju ta flera månader, ibland år, innan man får till det!!

Är vi verkligen så upptagna? 

Eller prioriterar vi annorlunda?

Själv har jag svårt för det, eftersom jag lider av ganska låg självkänsla. Innerst inne tar jag för givet att ingen egentligen vill träffa mej, så det är ju ingen ide att bjuda någon heller. 

Ett stort problem jag har som jag jobbar hårt med att få bort. För man mår inte bra av att känna så. 

Man blir också känsligare för skäll och andra påhopp och reagerar då kanske med lite väl stor frenesi. Jag vet inte. Svårt det där.

Det märks att jag börjar bli trött och har väldigt ont, för nu bara bubblar jag på. 

Förlåt.   

Idag har jag bloggat så det brinner i knutarna här. Så kommer det nog inte bli framöver, även om jag nog kommer skriva en del.

När jag mår så här dåligt så är det antingen eller. 

Just nu är det eller.   

Tack ni som läser och god natt!