En lördag med olidliga smärtor, f*n vad tråkigt det här är!! Hmpf....

Dottern har iallafall haft en kompis här inatt, när man bor som vi gör, långt ute på landet, händer det inte så ofta. Hon är väldigt tacksam för små saker hon.   Det behövs inte så mycket för att hon ska bli glad, jag har sett hur många barn idag kräver en väldig massa för att känna en tillstymmelse till tacksamhet. Det senaste tv spelet, dataspel, kläder och annat, annars blir det sura miner... Tragiskt på något sätt att barnen idag tar det som en självklarhet att få saker. Helst allt man pekar på. När de sen får det är inte det bra heller. Jag är väldigt tacksam över att mina barn är glada för det de får, att de är medvetna om pengars värde. Hoppas det håller bara...   

Fick rådet av en vän att det finns något som heter vårdlotsen. Det är en instans som ska hjälpa patienter som får vänta mer än tre månader för att få vård. Det skulle jag ha behövt veta för länge sen! Undrar varför inte landstinget informerar patienterna per automatik i dagens läge? Det är ju sällan någon INTE får vänta tre månader.

I vilket fall så mailade jag dom igår kväll. Jag har ju inte fått vänta tre månader än på operation, jag träffade ju läkaren denna vecka, men eftersom han sa att det är väldigt körigt där och väntetiderna kan bli långa, så chansade jag i ren desperation.

Och kors i taket!! De ringde i dag på fm. Hon ville ha mitt personnummer så att hon kunde kolla i mina journaler. Hon skulle återkomma under dagen, sa hon.

Hm, säkert, tänkte jag. (Har ju tappat förstroendet för vården kan jag säga) Men.

Hon ringde på em sen. Hon hade läst och konstaterat att jag ju inte väntat så länge, och det sa jag att jag var medveten om. Men sen sa hon att läkaren på Neuro hade skrivit i journalen och op beställningen att det är brådskande och måste ske inom fyra veckor!!! Vad häftigt! Och vad glad jag blir över att det finns läkare som fortfarande orkar bry sej. Tänk om jag slipper gå med denna outhärdliga smärta så länge till? Det vore fullständigt underbart....

Har jag ju lovat att lägga ut bild på. Nu fick jag nog med dom bättre, nu är ju dom första som kom ganska stora, men finns minsann några såna där ursöta små där också!  

Bilden togs på dagens promenad. Och ja, han stoppade tussilagon i munnen.   Han hälsar att den inte var speciellt god.  

Dottern står och tycker det är lite, lite tråkigt att vänta på att lillebror ska titta klart på fåren...

Nu när jag fått smälta det hela lite, så känns det lite tungt och stort, det här med operation och så. Jag är ju som sagt opererad många gånger förut, på många ollika ställen på kroppen, men det har ändå varit på "säkra" ställen. Knäna, handleden, axeln, munnen, magen. Men nu. Det känns konstigt att de ska gräva i min hals. Vet inte varför det känns så, men det känns lite olustigt.

Sen är jag nervös över att inte få tillräckligt med smärtlindring. Jag har ju ätit morfinpreparat i många år, och tyvärr blir man lite resistent mot dom till slut. Det krävs ganska stora doser för att det ska hjälpa på mej, och det har många sköterskor väldigt svårt att förstå. Läkare också. Sist fick de kalla på min smärtläkare som fick gå ifrån sina andra patienter för att komma till avdelningen där jag låg. Bara för att tala om för dom att lyssna på mej och att jag inte ljög. Varför blir man inte trodd? Alla kanske är knarkare som opereras? Nä, känner att det kommer komma många tankar om detta framöver här på bloggen.

Så om ni tycker det börjar bli tråkigt får ni ta en paus från min blogg!!   

För att ta något kul, jag var ute och gick en sväng idag med båda barnen, dottern har ju påsklov, och tog så himla goa kort på Lillen!!! Han fick en tussilago att hålla i eftersom han egentligen inte alls ville åka vagn just då och fångade honom så himla bra med mobikameran. Med syrran i bakgrunden. Måste lägga ut det kortet sen!!

Kram på er!

Då har jag träffat fabbo doktorn då. Det var väldigt blandade känslor innan och efter det besöket. Jag ville ju ha besked på exakt vad det är och vad man kan göra åt det. Jag vill gärna inte operera, det blir min femtonde i ordningen.

Men jag fick se bilderna som togs med magnet kameran, jag har ju jobbat på röntgen en gång i tiden och sett en del bilder, plus bilderna jag sett på mej själv, och jag är nog röntgad överallt tror jag!  

Fascinerande med magnet kamera bilder måste jag säga. Se sej själv inifrån i skivor... Häftigt.

Men det såg iallafall bra ut när han  började visa skivorna uppifrån nacken, sen gick han nedåt. Mellan kota 6 och 7 var det inte ett fint litet runt hål med ryggmärg i längre, utan ett svart, blobbigt hål rakt ut åt sidan.... Vet inte hur jag ska förklara det, men till och med jag såg att det inte var bra. Han förklarade att det är riktigt illa och att det syns hur nerven ligger i kläm. Det enda som finns att göra är operation. Det är ju en ganska stor operation trots allt, de går ju in framifrån i halsen (på sidan) och dissekerar sej fram till ryggraden. Där ska det rensas bort gammal trasig disk för att sedan sättas in en ny i kolfiber. Det ska sedan läka ihop så c6 och c7 blir till en kota. Tar cirka 6-8 veckor. Ligga på intensiven i ett dygn först (de är ju och gräver runt mat- och luftstrupe) sedan komma upp och gå för att få åka hem efter ca tre till fyra dagar. Sen då dessa 8 veckor stilla.

Känner mej iallafall lite kluven. Vet inte riktigt hur jag ska känna. Skönt att få besked. Jobbigt att veta att jag kanske får gå två månader till med denna smärta. Inte nervös över operation, snarare nervös över hur det ska gå efter. Ja, det här var mycket för min såsiga hjärna.

Det här var långt och tråkigt att läsa för er kanske, men ganska skönt för mej att få ur mej.   

Återkommer med djupare analys.   

Ska det bli idag när man äntligen ska få träffa läkaren. Bara jag nu kommer ihåg allt man ska säga och fråga om. Jag brukar skriva upp lite så jag inte glömmer något, det är så himla tråkigt att komma hem och komma på saker man glömt fråga om.

Dottern får ha Lillen, det är lite lättare att koncentrera sej på det man ska göra om man inte har en sån där liten klängandes på en hela tiden. han är ju en riktig mammagris.  

Jag bara älskar våren, verkligen. Jag kanske är lite töntig, men jag gillar att se när naturen och djuren vaknar till liv igen. Även tamdjuren gör det ju, solen gör så mycket för alla och såå det att det är ljust! Kan inte fatta att det faktiskt fortfarande är ljust ute klockan åtta på kvällen. Minns ni att det inte är alls länge sedan det var kolsvart redan klockan fyra?

Det är bara att njuta så länge det varar, sommaren kommer fortare än man tror. Inte för att det är något fel på sommaren, men jag vill njuta av varje årstid. :)

Imorgon blir det Neuro då. Jag längtar. Vill ha en lösning på det här. Orkar helt enkelt inte mer snart. Hoppas jag orkar skriva imorgon om hur det gick.

Hörs!!