Besöket på sjukhuset med barnet gick över förväntan, han behövde inte sövas, bara lugnande. Men fy vad konstigt det är med ett litet barn på 19 månader som beter sej som om han är full!! Jättetufft för mej som mamma iallafall...  Nu är det bara att vänta på svaret på röntgen då, men jag har förtröstan om att det ska vara bra, hela min själ säger att det är bra! 

Lite nostalgi då... Dessa byxor hade syrran när hon var liten minsann. Det skär sej med det röda mot det orangea på tröjan, men det kan man ju gå med hemma tycker jag nog? Mammas lilla pojke som har sovit på sjukhuset idag, så söt så söt...  

Så nu till min PMS... Jag blir konstigt nog lika förvånad varje gång, när jag helt plötsligt blir otroligt hungrig och ständigt sugen på choklad och fikabröd.... Men varför blir jag så förvånad jämnt? Jag vet ju att jag snart får mens då ju.... Suck. Tja. Bara att gå ner till köket och försöka hitta något mer ätbart nu då?   

Nu till min hjärtesorg. Den finns alltid där på något sätt. Den gör sej alltid påmind. Vissa dagar mer än andra. Är jag minsta lilla nere så kommer den upp till ytan. Men jag är duktig på att ta den och trycka ner den under ytan igen. Det tar bara lite längre tid ibland. Just nu är den där och gör sej påmind hela tiden. Jag blir så arg på den. 

Det bästa att göra nu är att ge en massa kärlek till människor omkring mej. Människor som förtjänar det. Igår var jag inne på Maddos blogg och som "tur" är har hon det lite tufft nu, så jag fick tillfälle att ösa ur mitt kärlekskar!! Det finns väl inget bättre än att sprida en massa kärlek. Jag mår då bra utav det iallafall.

Kram på er! 

Ja nu har jag äntligen en cykel jag kan cykla på. Jag köpte ju en fin och ganska dyr för några år sen som jag helt enkelt inte kan cykla på. Kroppen vill inte vara med om att ligga framåtlutad på en cykel i mer än så där 30 sekunder...

Så nu har jag en med mormorsram på som har 7 växlar och fotbroms, för handbroms klarar jag inte av heller, och det kan ju bli ganska farligt... Kan vara en fördel att kunna bromsa en cykel...  

När vi åkte till Linköping för att köpa cykeln, vi hittade den på Blocket, så kom vi fram till en jättelik kö med bilar!! Vi tänkte direkt att nu har det hänt en stor olycka.. Fy vad hemskt... Men när vi var klara och på väg hem gick det upp för mej varför det var sådana köer... Flyguppvisning på Malmen...   Det stog ju till och med i tidningen att det skulle vara köer, vilken tur....

Så till regnet igen då. För det har det ju gjort idag igen. Till Lillens glädje.  

  Gonatt. 

Ja gubben han har varit på sånt där teambuilding hela dagen, med sitt jobb. Med andra ord, äta, dricka och umgås.  

Så jag har varit helt i min dotters händer hela dagen. Hon är väldigt ansvarsfull måste jag säga. Hon har varit mina händer hela dagen och hjälpt till med sin bror på bästa sätt! Det känns så bra att ha en sådan dotter. Hon vet ju inget annat än att ha en sjuk mamma och hon tar det väldigt bra tycker jag. Jag försöker ju göra så att det är så enkelt som möjligt för henne, så det inte blir för tufft och jag tror jag lyckas ganska bra faktiskt.

Gubben kom ju inte hem förrän närmare halv elva, så det var en heldag för honom det!!

Vi har varit  ute i två omgångar idag, vi hann med en gång utan regn på förmiddagen, men då höll vi på att blåsa bort istället!!  

Sen gick vi ut i regnet på kvällen, för jag insåg att Lillen  inte har varit ute med full  mundering i spöregn och bara fått skvätta ohämmat!! Så det gjorde vi och han hade väldigt roligt kan jag tala om, jag fick många skratt när jag såg hans miner. Han var bara helt enkelt överlycklig!!

Men vi får väl hoppas att vi får några fler fina dagar snart va?

Typ sådana här, bilden är tagen för någon vecka sedan. Härligt.

Gandalph som går omkring med sin vattenskål, inte för att han är törstig utan för att han  är i full färd att tugga sönder den.... Han gillar att tugga sönder allt som är i plast till munnen blöder... Tokstolle!

Vet inte var jag ska börja. Det är ju både en massa positiva saker och så några negativa så klart.

Jag har iallafall äntligen fått iväg en beställning på min vagn/cykelvagnskärra/joggingvagn, m.m och vet att den kommer nästa vecka!! Jag är som ett barn på julafton just nu, och julafton är på tisdag. En Nordic Cab blir det, det verkade bäst när jag lusläst allt som stod om cykelvagnar på nätet. 

Jag har ju också planerat semestern nu, det krävs ju lite när man ska få iväg hela familjen med barn och hundar i husvagnen. :) Det ska ju bli Öland och det känns så skönt att vi hinner få hem den där Nordic Cab eftersom det är väldigt vackert att cykla där. 

Nä, vet ni vad, jag sparar resten till imorgon, jag har lite mer på lager att skriva om, men nu tog batteriet slut i min kropp... 

God natt!  

Ja, alltså att kunna se något gott i allt som är ont. Jag tränar och tränar på att göra det, men det är inte lätt...

I min situation måste man kunna göra det har jag kommit på, för när jag inte gjorde det blev jag väldigt nere... Jag har ju till exempel väldigt ont på samma ställe som jag hade innan operationen och det gör mej både konfunderad och väldigt ledsen. Jag opererade mej ju för att slippa att ha ont ju. Jag undrar väldigt vad som är fel och om det går att göra något åt och vad i så fall. 

Sen det här med Lillen... Det gör mej också väldigt konfys och så klart väldigt orolig. Det känns tråkigt att skriva så här om saken, men jag vill inte skriva om några detaljer här med tanke på att det finns läsare som kanske inte har mitt bästa för ögonen, utan snarare kanske tvärtom... 

Men iallafall så är det ganska rörigt här nu. I mitt sinne alltså. Men jag får snart ordning på det igen, det har jag alltid fått hittills.   

Sånt här är en del av allt som jag gläds åt varje dag. Mina fina blommor som jag planterade som små plantor för bara några veckor sen. De är nu så här fina med hjälp av lite solsken, lite vatten och en massa syre. Underbart!!

Imorgon kommer mina föräldrar hit för att hjälpa maken med att bygga klart vårt staket. Vi bygger ett jättehögt staket här mot vägen. Dels för insyn och buller ska minska, men mest för att få Nico att sluta jaga bilar och hoppa upp på staketet och förstöra det. Han har förstört två staket nu, han bryter av stolparna och sen hela sektioner av staketet. Allt för att skälla och jaga bilarna som kommer förbi här...

Och ja, vi har försökt det mesta för att få honom att sluta.    Han gör inte ens en ansats att jaga om vi har honom i koppel, och han är alldeles för snabb att få tag på när han håller på att jaga när han är lös, om man ska kunna säga till honom när han jagar. Men nu har vi fått upp en del av staketet och ser redan en förbättring faktiskt. Det ska bli skönt att slippa ha honom att jaga så där, det är jobbigt både för oss och honom.

Jag känner på mej att det kommer bli bra.   

Men han är ju söt också, skithunden.....  

Kram på er alla, nu ska jag väl försöka få lite sömn, om det går med denna förb*** smärta som bara brinner hela tiden....

Natti

Ja, vi var hos några idag efter vi hade gjort det vi skulle på stan. Lillen var hos läkaren, han ska kollas upp lite mer ingående, jag får se om jag vill dela med mej av det här på bloggen, det känns lite privat, hoppas ni förstår.

Men sen var vi hos goda vänner, jag tycker det är så himla trevligt. Att bara kunna ringa precis innan man kommer och bara komma till en god kopp kaffe, utan en massa krångel. Jag gillar enkla människor, och hoppas jag är en själv. 

Den här bilden är ganska talande för hur Lillen funkar.   Händer det bara lite grann ska han vara med och kolla vad som händer. Men han är ju bara så himla söt när han gör det ju!!!  Sen är ju pappa den stora idolen just nu, han gråter med stora tårar när pappa bara går på toan utan honom. Det känns i mammahjärtat ska ni veta...  

Ja och nu har vi bestämt oss för att investera i en bra vagn. En ganska dyr sådan. Men nu har barnet varit nära att vippa skitvagnen vi har så många gånger och gett mej hjärtattack, så nu får det vara bra!! Det blir nu en vagn som är både joggingvagn och cykelkärra bland annat, inte för att jag joggar, utan för att jag går i skogen, nästan enbart.  Den heter Nordic Cab och är jättebra, jag har verkligen varit så nära att välta med den vi har och jag skulle aldrig förlåta mej om det hände något med Lillen... Sen hade jag tänkt att cykla till dagis med honom, han ska ju börja där den 16 augusti. Spännande värre. Mycket nu, skriver mer imorgon, har så otroligt ont nu tyvärr....

För att bli bättre? Jag vill bli bättre på så mycket men särskilt på att kunna lyssna. Sen vill jag få bort stämpeln jag har av att vara en väldigt tuff tjej som kan klara av det mesta utan att vara ledsen. För jag är faktiskt ledsen. Ganska ofta. Men jag visar det aldrig.

För någon. Alls.

Det känns inte bra helt enkelt. Att gråta för min egen skull.

Däremot har jag väldigt lätt att gråta över andra och annat. Speciellt över djur och barn som lider. Det klarar jag inte.

Men visst är det konstigt att kunna gråta över att några sniglar dödas på ett sätt som jag tycker är plågsamt, men jag kan inte gråta när min egen själ gör så ont att det känns om om den ska hoppa ut bröstet på mej?

Undrar ibland om jag är ett riktigt missfoster, inuti....

 Det känns så.

Men imorgon ska ni se att jag har hämtat mej och då är det inga problem att vara lite missfoster. Inuti.

Imorgon är det nog helt okej att vara ett missfoster.

Imorgon är det nog jag.

Typ.

Jag har precis börjat komma igång med min nya dator som jag har fått för att jag slutat röka!! Jag känner mej väldligt gammaldags med för mejär en laptop väldigt modernt och något jag nästan inte sett, hur konstigt det än låter...  Och det är ju verkligen inte som att sitta vid en stationär dator precis! Sen bara tanken på att man kan ta med den här överallt känns jättehäftigt. Men guuud vad jag käner mej nördig nu.....   

Jag har iallafall väntat sedan 12 maj på denna dator så nu känner jag mej som om det vore julafton!! Det har strulat med denna leverans så till den milda grad att jag knappt vill prata om det, jag blir så himla arg! Men men, nu är den här och jag röker fortfarande inte och har inte tänkat att börja igen faktiskt.    Var på stan (Motala) idag en liten sväng och gick förbi en hel drös med uteserveringar där det röktes väldigt friskt, men jag kände inte något sug alls faktiskt. Jag tänker emellanåt på hur enkelt det faktiskt har varit. Det känns nästan snöpligt. Varför slutade jag inte tidigare när det nu var så enkelt? Men det är nog inte riktigt så enkelt faktiskt, det passade nog in väldigt bra i mitt liv just nu bara, och så hade jag bestämt mej för min skull, inte för någon annans skull.

Men nej, nu ska jag fortsätta kola på Mumien tre, som de andra kollar på. (Kan inte riktigt fatta att jag sitter i soffan och surfar...)