Jag brukar säga att man inte får mer smärta än man klarar av och det står jag för. Det som inte dödar dej gör att du växer som människa. Ja, sånt där som man säger... Men emellanåt är jag faktiskt väldigt väldigt trött på det här med att ha ont. Hela tiden. Dygnet runt. Varje minut. Vansinnigt trött faktiskt.

Men får jag bara tänka över saken lite och fundera lite på hur det fungerar så brukar jag ganska snart kunna se det där goda igen. 

För det går inte göra något åt det. Så är det bara. Det är när jag kommer på det igen som det ljusnar för mej. Det är då jag ser det där underbara med allt igen!! Ett leende från någon man älskar. Ett telefonsamtal från någon som bryr sej. Ett nytt uttryck från sin lilla ett och ett halvt åring. En kram från sin 13 åring. 

Då kan jag stå ut en dag till med den där smärtan som finns där. Hela tiden. Dygnet runt. Varje minut. 

Men jag måste berätta något ganska kul nu! Jo, jag skriver på tangentbordet som sekreterare gör, ganska fort alltså. Felet är att min vänstra tumme som är helt stelopererad hela tiden gör saker som jag inte har tänkt mej!! *asg* Plötsligt har jag skrivit något jag inte alls tänkt att skriva... Det kan ibland bli väldigt roligt...  

Nej, jag har inte sovit något att tala om de senaste fem nätterna så nu ska jag försöka varva ner en stund. Kanske få ihop ett par timmar inatt iallfall. I förmiddags skrämde jag mej själv lite när jag satt rätt upp och ner och bara somnade i stolen ute i trädgården.... Inte bra och tur att dottern hade ögonen på Lillen. 

Hm, det som inte dödar mej gör mej starkare var det.