När han hade lugnat ner sej, min älskade lilla son, så var han min vanliga gosiga lille kille igen. Han är väldigt upprörd när man kör hem från dagis, nästan varje dag. Han blir så glad när man hämtar, och det är inga problem att klä på eller så, men så fort han kommer in i bilen så ska han ha TUTTEN!!!   Nu får han inte ha den i onödan, så vi har ingen i bilen, och då blir han så där arg som bara en tvååring kan bli....    Med stora tårar...   

Tänk vad det kan värma själen med en liten kram från en sådan liten kille va?

Sen har jag faktiskt garvat fler gånger idag. En väninna ringde och var arg på några saker (inte på mej då), men det räckte med att ladda ur så satt vi där och garvade, det var skönt!   

Sen har jag ju fler saker att vara glad över, varje dag, som det här:

Alltså, man kan se vad han säger.  

Jag och Lillen var i diket hos grannen och hade då lämnat hundarna i trädgården. Fram till vi satte upp det höga staketet så har han bara hoppat över och följt efter, busen. Nu ser han ut som en fånge där inne i trädgården.   

Han säger nog något som liknar; Vad gör ni? Har ni en boll? Varför får jag inte vara med? Får jag komma nu? Har ni min boll? Vad gör ni?

Han är ganska påträngande när han vill, även när han är på håll!  Men han ger mej mycket glädje också, busen.  

Ska nog lägga mej tidigt idag tror jag. Smärta och astma (jäkla pollen) har plågat mej hela dagen och nu är jag helt slut! Jag får helt enkelt gå upp inatt om jag måste, jag kan ju inte ligga i mer än fem till sju timmar. Imorgon har jag ju Lillen hemma, så jag har ju att göra kan man säga, vore ju bra om jag är skapligt pigg.

Natti natti.        

Vaknade med skallebank och satans ont i nacken. Tog medicin inför promenaden som gick i slow motion, men jag gick ändå!  

Var tvungen att städa lite, det gick i slow motion det också.

Nu har jag ont överallt och är irriterad. Vissa dagar alltså... Vissa dagar är jag bara helt enkelt förbannad på att kroppen är som den är....

Och nu vet jag att morgondagen är förstörd, bara för att jag klev ur sängen idag liksom. Hmmmm. 

Nu sitter jag här och ser fram emot att sonen ocoh dottern ska komma hem och ge mej lite glädje!! Ja, maken också såklart, men det finns inget som kan få mej så glad som att få krama mina barn!!!   

Saknar min stora son som jag inte träffar tillräkligt ofta. Hjärtat värker....

Asch vilket himla trist inlägg det blev, men iofs har jag ju en trist dag, så kunde ju inte bli annat av det...