En fullt upptagen liten smutsig Lilleman som talar om för mamma att tuppen Charlie faktiskt säger mimimimimi.    Jag älskar detta barn så det värker i hela kroppen! Är han inte bara helt enkelt bedårande söt och, och, bara helt enkelt underbar!? Mammas lilla pojke! (Hörs det att mamman saknar kroppskontakten väldigt mycket? Får ju inte använda armarna, så det blir inte lika mycket av den varan som mamman vill)

  När man nu inte får som man vill och till på köpet måste vara hos sin syster i stället för mamman, som inte KAN ta upp mej, så ser jag ut så här.... Men ack så söt ändå!

Sen var jag hos distriktssköterskan idag och tog bort knuten på stygnen, som har suttit och irriterat och infekterat länge nog nu. Lite suddig bild, men man ser hur förb... fult ärret blir... Suck. Ibland blir jag så trött på min EDS.

Tur att jag har mina barn. De ger mej så otroligt mycket, varje dag. Till och med den blivande 18 åringen som jag nästan aldrig träffar. Han finns ju här. Är frisk. Sköter skolan. Har en framtid. Det ger mej frid i själen.