Ja, då är snart klockan midnatt igen. 

Jag har varit så himla trött hela dagen, och är trött nu också. Men hjälper det? Nej, det gör det inte, för jag kommer inte sova bättre för det.   

Tortyr är vad det är. 

Fy vad negativt det blev idag känner jag.   

Hoppas det blir bättre imorgon. 

Ska väl älta lite igen också då.   

Om vuxna människor som ignorerar en totalt, när man är framför näsan på dom, som värsta femåringen. 

Om en kropp som hela tiden motarbetar sej själv. 

Om sömnbrist.

Om sk vänner som visar sej inte alls vara det.

Hmmm.

Tur att det finns roliga saker att älta också.

Tre härliga barn.

Underbar man.

Härligt vinterväder.

Tre hundar som inte är skitiga hela tiden. 

Bilen funkar.

Underbar familj.

Ja den listan är längre, vilken tur!!!!    

Tänk att det ska vara så svårt va?

Att säga förlåt.

Det är det iallafall för en del människor. 

Visst kan jag förstå att det ibland kan vara svårt att inse att man har gjort fel, men när man är vuxen, ska det väl inte vara så svårt?

Vi är alla bara enkla människor som faktiskt gör fel ibland. 

Ingen är perfekt. 

Inte jag i alla fall. 

Nej, det där ordet är nog ganska svårt, eftersom en del väljer att hellre gå runt och vara sur och tvär än att säga det. 

Att förstöra både för sej själv och andra istället för att säga det. 

Det där lilla ordet förlåt.

Ha, det ser ut som jag skrivit bilbomb, men någon sån har inte...  

Nä, jag gör en bildbomb idag, för jag mår riktigt dåligt, som vanligt iofs, men så är det. 

   Så här ser det ut när jag går hem från dagis/förskolan. Jag har kommit ca femhundra meter bara. 

   Hundarna som försökte döda varann för bara en vecka sen går så fint så. 

   En kilometer kvar snart, ska svänga vänster där framme vid skylten. 

   Hemma, sen sov han här i två timmar, plutten.   

   Nästa sommars jobb för maken, måla insidan av staketet. 

Bloggar kanske lite senare. Mår inte bra. 

Men jag tog mej i kragen och gick till dagis/förskolan och hämtade Lillen idag. Jag har ju världens bästa vagn som går utmärkt i snön, för här är det inte så värst bra plogat. 

Promenader är ju den enda motionsform som jag klarar av, rent fysiskt, men det är ju inte fy skam det!!! Det var riktigt skönt med den halvmilen, och han sov middag ute i vagnen i nästan två timmar, det är bra det!!

Jag bor ju alltså på Östgötaslätten, i huset som finns på headern. Eller, jag bor i gränslandet, för jag har skog åt ena hållet och detta åt andra hållet.

   Ja, jag älskar mitt hus och stället jag bor på. Jag vet.    Fast det är lite slitet, lite halvrenoverat, lite för litet, lite rörigt och emellanåt lite damm i hörnen och absolut inget designerhus, så älskar jag det!!! 

Det innehåller bara släktklenoder, kort på barnen och familjen, inga dyra tavlor inköpta på någon fin galleria. Olika gardiner har jag, för jag tycker det är snyggt. Och inga fönster som sitter bredvid varann heller för den delen.

Asch, satt bara här och tänkte lite på hur många jag har varit hemma hos på sistone, där det är så fint, stilrent, rätt färgskala, designer saker i badrummet, allt i samma färg och så vidare, så vågar jag knappt bjuda hem folk.

Jag är alldeles för omodern tror jag. Jag gillar gammalt och gediget, det ska inte vara för stilrent.

Men vem bryr sej egentligen? Om vad jag tycker? Huvudsaken är ju att jag tycker om mitt.   

Ja, nu är det snart dags igen. Jag brukar hämta senare, men fick flytta runt timmarna lite eftersom jag ska på röntgen imorgon. Och idag har de bara vikarier på dagis/förskolan så då gör det inget att hämta tidigare, han är inte så förtjust i dom...  

Men, promenad med hundarna först, vågar inte släppa ut dom i trädgården än. Men jag får ju extra motion iaf!! Alltid något bra i all skit som händer nu.   

Råkade ju bli fotograferad bakifrån i helgen och såg hur otroligt bred bak jag har!!! Alltså, ladugårdsvägg.... Fy..... Äckligt. 

Jag är en sådan där människa som älskar hemmet. Mitt hemma alltså. Det är inte det att jag inte gillar att vara  borta, jag bara älskar att vara hemma mera. Hur trevligt jag än har det så längtar jag hem.   

Det kan ju bero på att jag är ganska så associal efter så många år med sjukdom, men även att jag gillar att bo på landet. Jag blir väldigt stressad av att vara i en större stad. Södertälje räknas till de större städerna, tycker jag.   

   Så här vacker visade sej Södertälje när vi promenerade till centrum i lördags. Men, det är iallafall inte som hemma.   

Jag fick ett sådant himla trevligt sms idag. Det är hon, ängeln. Hon kan det där med att peppa i rätt stund. Ett sms, en rad med ord, som gör sådan nytta. Som värmer och piggar upp. Som gör att man orkar ett tag till. Tänk så enkelt det kan vara? Tänk att hon tog sej tid till att skriva det till mej. Superkram till min ängel!!!

Tack alla andra som också peppar och ger mej stöd, jag skulle inte klara mej utan er!   

Nu sitter jag här och njuter av värmen som har kommit tillbaka till vårt hus! Det var ju bara 13 grader när vi kom hem, men nu har det återgått till det normala dryga tjugo, precis i min smak!   

Vad skönt det var att bada.  

Kroppen sa, jaaa vad skönt med värme!!!  

Helgen har gått fort, vi har haft det så otroligt trevligt med gott vin och god mat. Nu ska vi ladda för att köra hem. På vägen hit var det lite otäckt stundtals, med bilar som snurrade framför oss och stod med framlysena och lyste på oss, på vår högra sida. Hmmmm, blev lite förvirrad innan man fattade att bilarna snurrat och nu stod mot färdriktningen.

Ja, nu är det åtminstone ljust ute och lite varmare, och kommunerna på vägen kanske har hunnit ploga lite bättre?

Jag har städat  badkaret, som jag lovat lägenhetsinnehavaren, han vill inte städa min skit sa han....  

Hoppas vi hörs ikväll, om vi kommer hem som vi ska.